2017-06-18

Akademin för livet: Aggiornamento?

Flera katolska medier, däribland nyhetsbyrån Lifesitenews.com har rapporterat med närmast förundran hur påve Franciskus stegvis reformerar den akademi,  Pontificia Academiae Pro Vita (PAV), som påven S. Johannes Paulus II grundade år 1994  tillsammans med den heroiske professorn Jeróme Lejeune för att kraftsamla emot den närmast epidemiska abortkulturen och metoder som använder befruktade ägg och embryon som råvaror för olika medicinska ändamål. Det började med att han reformerade stadgarna från 2004, vilka krävde att man avlade en livets ed som bland annat deklarerade att varje mänskligt liv är en person och ingen har rätten ta livet från en ofödd. Denna ed ströks i den nya stadgarna.

Akademin hade dock redan 2009 skakats av att dess president, kardinal Fischiella, öppet kritiserade en ärkebiskop för att han försökt förhindra en abort på en ung flicka i Brasilien, av tvillingar . (Fallet har vi utförligt rapporterat om i tidigare artiklar, se t.ex. Till en ärkebiskops försvar med länkar längst ner i artikeln.) Han blev dock omplacerad redan 2010 av påve Benedikt XVI.

Den sista december sades 132 medlemmar överraskande upp från akademin. I juni nominerades en helt ny akademi av påven personligen. Nu har 129 medlemmar insatts, varav endast 19 kommer från den tidigare akademin. 112 medlemmar som verkat under de tidigare påvarna, är inte längre anförtrodda uppgiften.

Bland de som inte är kvar återfinner man meriterade som John Finns, Robert Spaemann, Luke Gormally, professorerna Josef Maria Seifert och Wolfgang Waldstein, Philip Schoyaans. Samtliga har i en eller annan form haft synpunkter på vissa delar av Amor Laetitia och genderideologin.

Bland de nya finns det några som väckt stor förvåning. Inte minst anglikanen Nigel Biggar,som så sent som 2011 deklarerat att han anser abort kan utföras fram till 18 veckan, och även eutanasi kan vara godkänd om hjärnans funktioner inte finns intakta. (Ett foster har alla sinnesorganen klara i vecka 12). Och Fr. Maurizio Chiodian har opponerat öppet mot Humanae vitae, “Donum Vitae,” och  “Evangelium Vitae,” vilka enligt honom inte ska tolkas som läroämbetets röst utan endast som ideal, till vilka verkligheten inte kan ansluta.

Kritiken har bemötts i en sk Twitter av ärkebiskop Vincenzo Paglia, som  menade att alla reaktioner bara var sensationshets. Kryptiskt menade han att "Love for life must mean love for each other."

Påven skickade en otvetydig hälsning till manifestationen March for Life i januari 2017. Det kan således finnas taktiska eller strategiska skäl för dessa reformer, som vi inte förstår. Vi inbjuder därför alla att inkomma med en förklaring till vad påven, utan vilken inga av dessa förändringar skulle kunna ske, kan tänkas ha för goda avsikter. Ty det är aldrig bra att de troende lämnas i ovisshet om vad kyrkan anser om dessa mycket svåra -  ja livsavgörande - frågor.

2017-06-11

President Trumps första halvår - ett katolskt perspektiv

Det är nu sex månader sedan USA fick en ny president, detta efter en valkampanj som enligt båda lägren - demokrater mot republikaner - varit smutsigare än någonsin. Till och med kandidaterna själva tillstod att det inte varit rent spel. Debatterna sänkte sig till en nivå, som fick vissa att likna valet mellan det ödesdigra alternativ de hade som var fångade överst i World Trade Center den 11 september 2001: brinna levande eller hoppa! För katoliker handlade det om att försöka identifiera vilka följder valet skulle medföra för de som utövar den katolska tron, inte bara i USA utan globalt sett. Ty så långt har den s.k. globalismen gått att makthavare kan påverka nationer långt från deras väljares område.

Mediabilden av USA-valet som sedan presenterats har knappast givit något utrymme för reflektioner; väljarna hade fel, de representerade inte den upplysta delen av folket, eller så var valet manipulerat, menar de flesta. Av den ryska staten. Stora tidningar som Washington Post och medianätverk som CNN och ABC News liknar mest partiorgan och man tävlar i att utså misstankar, rykten och rent förakt.

Enligt våra svenska medier, som här verkar fullständigt samstämda, har det inte funnits något att glädja sig över under president Trumps administration. Nyligen förklarade en SR-korrespondent att nu har det amerikanska folket fått nog, över halva antalet röstande hade ju velat ha en annan president.

Men så är det ju i demokratiska statsskick: Varken media eller majoritet får beslutanderätten, utan de som valts, och sedan fördelas makten enligt ett ofta oförutsebart spel. (I vårt samhälle fick regeringspartierna knappa 38% av rösterna till exempel. Vi har alltså en situation där 62% av folket befinner sig i opposition gentemot makten sedan tre år. Men ingen politisk SR-reporter har ondgjort sig över detta.)

Vad har då Trumpadministrationen åstadkommit under sina sex månader, rent faktiskt? Låt oss bortse från karaktärsmord och intriger i maktens korridorer för att se se på de frågor som direkt berör den katolska värdegrunden:

Skydd av de svaga och utsatta

Bland de första åtgärder som gav reaktioner var tillfälliga inreserestriktioner för alla med pass från Iran, Irak, Syrien, Sudan, Libyen, Jemen och Somalia. Samtliga muslimska länder. Han fortsatte med att lova en mur mot Mexikos gräns, den som redan påbörjats av Obamaadministrationen. Detta fick påven att påminna att kristna bygger inte murar, utan broar. När Trump ville utvisa alla papperslösa med brottsregister, så protesterade biskoparna och en del katolska frivilligorganisationer påpekade att denna politik drabbar främst de svaga och splittrar familjer - något som aldrig tjänar det allmännas väl. Biskoparna påpekade också det faktum att många muslimer flyr från sina länder utifrån goda avsikter - de vill bara söka en plats att leva i fred. I Mexiko berördes man mycket illa av Trumps tidigare grova, kränkande beskrivningar av det mexikanska folket.

Trumpadministrationen har även velat dra in statligt stöd för de s.k. Sanctuary cities, städer där polisen inte ingriper mot papperslösa eller ens att kontrollera en ID-handling. Man räknar med att dessa 168 orter hyser elva miljoner illegala invandrare, främst från Mexiko och Karibien. Detta skapade reaktioner även i Sverige, trots att vi här saknar varje sådan praxis och det snarare reses krav på mera kontroller. Även i dessa fall reagerade katolska organisationer, som oförtröttligt hjälper de svagaste i samhället.

Finns då inga positiva tecken, något som tjänar vår sak som troende kristna? Jo faktiskt en hel del.

Religionsfrågan

Redan innan valet utsåg Donald Trump en 34-mannakommitté bestående av representanter från olika kyrkor och religioner, att verka med rådgivning gällande religionsfrihet och möjlighet att utöva sin tro. Flera av hans ministrar är praktiserande katoliker. Andra är kristna. Donald Trump själv verkar inte ha några problem att markera sin övertygelse att religionsutövningen ej får påverkas av staten, så länge den ej skadar andra. Här är en lista över några markeringar:

Abortfrågan

USA hade till 1973 överlåtit åt delstaterna att lagstifta om abort. Men ett fall Roe vs Wade så fastställde högsta domstolen att abort lyder under kvinnans konstitutionella rätt till "privacy" - det är en privatsak som staten ej kan lägga sig i. (Fallet uppstod när en kvinna sökte få abort genom att ljuga att hon blivit våldtagen. När ingen anmälan fanns så vägrades hon abort och hon anmälde då staten. Hon födde dock barnet och är idag en stark motståndare till att aborter utförs som om det vore en rättighet.)

Under valdebatten i Las Vegas i oktober dök frågan upp redan som första ämne. Hillary Clinton menade då att högsta domstolens domare måste vara för en konstitutionell rätt till abort, medan Donald Trump tog ställning för det ofödda barnets rätt. Han har senare i en intervju berättat att det är en personlig upplevelse som lett honom att stödja alla initiativ som kan minska antalet aborter.

I april upphävde president Trump en lag, som den tidigare presidenten Obama skapat. Lagen ålade alla stater att subventionera lobbyorganisationen Planned Parenthood i deras privata klinikverksamhet. Organisationen uppges bedriva sexualupplysning och mödravård, även i U-länder. Man finns i 189 länder och samarbetar med bland andra svenska RFSU. Organisationen har en omfattande reklamverksamhet och man bedriver också lobbying bland beslutsfattare på alla nivåer.  Avslöjanden har dock nyligen visat att av 100 kliniker i USA var det bara tre som erbjöd klassisk mödravård, dvs kontroll av graviditeter, familjerådgivning och förberedelser för förlossningar. Alla de andra erbjöd enbart preventivmedelsrådgivning och aborter. Aborter kan utföras så sent som i 33:e veckan. Skakande dokumentärer har visat att organisationen med goda förtjänster, utan kvinnors vetskap, har sålt kroppsdelar från deras sent aborterade foster till läkemedelsindustrin. Det utförs c:a 900 aborter om dagen av organisationen, detta bara i USA.

En statlig kommitté liknande vårt Riksrevisionsverk utredde nyligen organisationen. Det konstaterades att den är synnerligen lukrativ och inte i behov av några statliga medel. Omkostnaderna är omfattande,  i synnerhet stack kostnaderna för löner och resor ut. I valkampanjen gav Hillary Clinton sitt fulla stöd för organisationen.

Trumps lag hindrar inte delstaterna dela ut statliga medel till privat mödravård, bara de inte går till abort. Men Planned Parenthood svarade med att de i sin tur vägrar ta emot varje bidrag, om de inte får användas för aborter. Vilket ju drabbar mödravården. (Förslaget att inte statligt stödja denna abortverksamhet kom dock från Senaten, och inte president Trump, vilket dess ledare senator Mitch McConell betonade häromdagen på Faith Freedom Coalition.)

Som kristen kan man ha olika uppfattningar om den civila lagstiftningen. Men man kan inte stödja verksamheter som innebär att oskyldigt liv utplånas.

I March for life deltog för första gången en vicepresident, Mike Pence. Enligt honom själv var detta på en uttrycklig önskan från president Trump. Demonstrationen är det mest påtagliga uttrycket för oron för att de mest utsatta, de som inte ännu fått se ljuset och vilar i sin moders liv i väntan på det stora äventyr vi kallar livet, hotas genom mäktiga lobbyorganisationer som framställer abort som en mänsklig rättighet som ska garanteras av staten. Den startades 1974 av en katolsk konvertit, Nellie Gray, och samlar idag en halv miljon deltagare.  I marschen deltog även presidentens informationsrådgivare, Kellyanne Conway och kardinal Timothy Dolan från ärkestiftet i .New York.

Samvetsfrihet

Presidenten har även lovat ändra de föreskrifter som åligger arbetsgivare stå för en försäkring, som ger de anställda rätten till fri sterilisering och inte mindre än 20 olika preventivmedel, varav några klassas om abortframkallande. Mot detta har några arbetsgivare protesterat, bland annat den katolska TV-stationen EWTN och en kvinnlig orden, Little Sisters of the Poor, som driver hem för sjuka och gamla, och även är arbetsgivare. De vill under inga villkor medverka till att sådana medel används, det ligger helt utanför sjuk- och hälsovård. Dessutom går det emot vad dessa arbetsgivare står för när det gäller värdegrund. De har åberopat en samvetsklausul kallad Religious Freedom Restoration Act (RFRA). Osökt kan man här jämföra med barnmorskefallet i Sverige.
(Om detta, se även:
Domstol i USA: Staten har tusen sätt undvika samvetsbrott

och
USA: Religionsfriheten räddad - tills vidare)

Terror

Den 21 maj höll president Trump ett tal för Saudi-Arabiens kungahus där han vädjade om hjälp att

 stoppa förföljelserna och terrorn mot mord av oskyldiga muslimer, förtrycket av kvinnor, förföljelserna av judar och slakten på kristna.

Han sade vidare att de religiösa ledarna måste tydligare ta avstånd från all "barbarism":

Om ni följer terrorns väg kommer era liv bli tomma och korta och er själ kommer bli fördömd

Besök

  • I början av mars besökte president St. Andrews Catholic School en hel förmiddag, och prisade den för deras arbete med de mest utsatta och svaga i samhället.
  • Nyligen deklarerade vicepresidenten Mike Pence  vid ett besök på National Catholic Prayer Breakfast hur mycket hans tro betyder i det vardagliga arbetet.
  • President Trump besökte den 8 juni Faith and Freedom coalition, en ekumenisk ideell organisation och framförde där ett tal till försvar för religionsfriheten och att

"skolor ska inte vara en plats där tro och religion fördrivs, utan de ska väkomna tro och religion med öppen, vacker famn."

Sammanfattning

Oavsett vad man tycker om politiker och makthavare som personer, måste man kunna bedöma deras politik. Det handlar inte om att rösta på karaktärer utan utifrån de riktlinjer som bland annat Andra Vatikankonciliet gav (se t.ex. Gaudium et Spes). På vilket sätt kan makten  tjäna det allmännas väl som vår Skapare anvisat? Hur kan den gynna den kristna gemenskapen? Vilka hot finns det mot den sanning som vi bekänner oss till varje söndag? Vår Herre gav oss inget statsskick eller politisk preferens. Men han visade med en mängd exempel vad det är som vi ska leva för och dö för. Låt oss stödja de politiker som är beredda verka för vad vår tro lärt oss.

2017-05-21

Kardinalerna - elit eller öra?

Nyheten om vår - och Nordens - förste kardinal sprider sig fort. Som ofta så får TT första ordet, deras kommunikéer kopieras flitigt. Frågan uppstår genast; vad är nu en kardinal? Och många medier - även de kristna - beskriver att "Kardinalerna räknas till den katolska kyrkans elit".

Här måste man invända. Ty vad är kyrkans elit, om inte helgonen? Hörde inte kyrkolärarna Katarina av Siena och Teresa av Ávila till kyrkans elit? Eller padre Pio? Ser man till kardinalerna under historiens lopp önskar man verkligen att ingen kan tro titeln skulle vara ett bevis på en elit i Herrens kyrka. Det gäller i synnerhet även dagens kardinaler.

I själva verket är kardinalerna mera som påvens handgångna män, hjälpredor och informatörer med värdefulla kontakter. Ordet kardinal kommer från "gångjärn". Dörröppnare med de rätta vännerna  alltså. Man blir således knappast kardinal  på rykten av vara en gudsman. Mera på användbarhet. Påven rådfrågar kardinalerna, därför att de sitter med värdefull information - de fratrum nostrorum consilio, de fratrum nostrorum consensu. (Ung. Från våra bröder kommer råd, och med bröderna kommer vi överens.)

Med vår biskop är det nu så att det är en man med både fromhet och kompetens. Hans blygsamhet förbjöd honom säga emot, när journalister trodde han inte skulle veta hur man checkar in på en flygplats då det stod klart att en karmelit blivit biskop.  De hade en bild av den enfaldige munken i sin trädgård, avstängd från världen. Vad de inte brytt sig om ta reda på, var, att denne karmelit har en  filosofie magisterexamen i moderna språk (engelska, spanska och tyska) vid Lunds universitet, talar dessutom nederländska och har studerat teologi och filosofi i Brügge och i Rom. Innan biskopsutnämningen hade han genomfört ett stort antal reträtter för karmeliter i Filippinerna, Spanien, Sydamerika och USA. Han har haft en lång serie i EWTN om karmelitisk spiritualitet, både på engelska och tyska, som är helt okänd här. Och han har introducerat Teresa av Ávila och Johannes av Korset för svenska läsare.

Som kardinal kommer han främst vara påvens expert på de nordiska länderna och förhållandena här. Vi tror det betyder något gott att det inte bara är en dörröppnare, utan även en andlig kraft som kommer att kunna verka nära Läroämbetet. Det behövs.

2017-04-23

Slump?



Vi sprider nu informationen om Rosenkransstafett som vårt stift kommer vara del av på Jesu hjärtas dag den 23 juni. Bakgrunden är minst sagt märklig. I samband med att det tillkännagavs att påve Franciskus skulle komma till Sverige så fick vår lilla redaktion en förfrågan om vi kunde vara med News nightly, ett nyhetsprogram från den katolska TV-stationen EWTN. I stort sett vet man ingenting i USA om det katolska Sverige. Under stiftets pilgrimsresa till kanoniseringen av moder Elisabeth Hesselblad så skulle redaktören besöka deras studiolokaler alldeles invid Petersplatsen. Det uppstod en väntan utanför. Där satt en liten grupp irländare i solen. Vi började prata. Det visade sig de hörde till något som kallades Worldpriest. Nu skulle de be rosenkransen i en "Rosary relay". Det visade sig de kände till vår webbtidskrift och det fanns gemensamma bekanta.  Direkt efter vårt möte så sammanträffade grundarinnan Marion Mulhall med påve Franciskus och hon fick hans välsignelse för sitt initiativ. Om detta har hon skrivit utförligt på deras hemsida.

Tack vare detta slumpartade sammanträffande så kommer nu katolska domkyrkan vara med i stafetten som första kyrka i Norden. Se information www.katobs.se.


2017-04-17

Den svenska skolan enligt (S): Blågult ska det vara!

Socialdemokraterna går just nu ut aggressivt mot friskolor, och i synnerhet då de konfessionella friskolorna (i själva verket är det bara ägarorganisationen som tillhör någon särskilt konfession). I en artikel i DN menar sexton ledande socialdemokrater att dessa ska skärskådas - ingenting med "religiöst" innehåll får nämligen påverka barnen:

Religiösa friskolor begränsar och låser in elever i en ensidig bild av världen och andra människor.

Denna fördomsfulla och framförallt oerhört generaliserande inställning visar hur "den svenska modellen", så omhuldad av våra politiker,  inte kan orientera sig alls i ett större omvärldsperspektiv. Som omnämns i vår skollag så ska skolan erbjuda

fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.

Detta

I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism 

Men detta är inte socialdemokraternas uppfattning. Istället tycker man barnen ska fostra sig själva.

Mest problematiskt är dock att Europakonventionen utgår från föräldrarnas – inte barnens eller ungdomarnas – religiösa övertygelse. Det är ett föråldrat synsätt, som Barnkonventionen rättar till. Barn och ungdomar är egna individer, vars fri- och rättigheter också ska respekteras.

Detta är ett minst sagt häpnadsväckande uttalande. Det går inte bara emot den av Sverige ratificerade Europakonventionen, utan strider även emot vår lag, som ger föräldrarna hela ansvaret för barnen så länge de är omyndiga.

Vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter.  (Föräldrabalken §11)

 Vidare menar man att skattemedel ej ska ges till skolor som har till exempel morgonbön:

Det är orimligt att svensk skola och svenska skattemedel kan användas till att skapa plattformar för olika aktörer att utsätta barn för ensidig religiös påverkan.

Men man godkänner utan problem plattformar för ensidig ideologisk påverkan, såsom de privata lobbyorganisationerna RFSU och RFSL och diverse andra aktörer, till exempel konsultorganisationen "Det naturliga steget" på 1990-talet.

Socialdemokraterna lever i en föreställning, att så fort en skola ägs av en konfessionell organisation, så utgör den ett isolat:

Religiösa friskolor begränsar och låser in elever i en ensidig bild av världen och andra människor

Man kan således inte uppfatta att den svenska skolan i själva verket är extremt nationellt snäv inom många områden, inte minst just när det gäller undervisningen i religion och samlevnad men även historia och samhällskunskap. Även lärarutbildningen har inslag som internationellt betraktas som extrema i den s.k. "poststrukturalistiska" riktningen.

Man måste dessutom ställa frågan, varför det är just religion som begränsar. Hur är det till exempel med judiska skolor, och samiska? Och hur ställer sig Socialdemokraterna med samma resonemang till Arbetarrörelsens femton folkhögskolor, vars lärarlöner bekostas med allmänna medel? Ska de också utsättas före samma skärskådning, så att ungdomarna inte får en ensidig ideologisk påverkan?

Tidigare artiklar i ämnet:
Den konfessionella svenska skolan
Är den svenska skolan normerande för världen?

Är friskolor brott mot grundlagen eller en mänsklig rättighet?
Meningsutbyte med anledning av en artikel i Expressen
Vem kontrollerar den antireligiösa indoktrineringen?

Den normativa skolans återkomst
DO: Barnen ska fostras om könsbyte på förskolan
När könsideologerna får bestämma ska barnen tiga




2017-04-16

SVT: Obegriplig prioritering

SVT har under två timmar på bästa sändningstid via programmet Uppdrag granskning underhållit tittarna med förmodade skandaler bland katolska kyrkans präster, som förgripit sig på barn och ungdomar. Det är knappast någon nyhet. Ända sedan påve Benedikt XVI tog itu med saken på allvar har de mest fasansfulla skandaler uppdagats, från USA, Irland, Australien, Italien; stiftspräster och ordensbröder, ja, även flera högt uppsatta ordensledare har visats sig leva dubbelliv.

Men denna gång handlade det inte om dem. Utan om ett prästbrödraskap med sexhundra medlemmar av världens fyrahundratusen katolska präster, baserat i Schweiz, som dessutom inte lyder strikt under kyrkans jurisdiktion. Reportern Ali Fegan hade hittat en anonym person som vittnade om en präst som för 30 år sedan berört honom på osedligt sätt. Saken hade blivit anmäld till brödraskapets ledning och även till Rom. Men inte till polisen. Inte heller av pojkens föräldrar. Nu reste Fegan ner med team för att söka efter prästen i alperna och i södra Frankrike. Efter många långa resor (vad kostade kalaset?)  fann man den nu gråhårige prelaten fira heliga mässan i ett litet kapell i Bordeaux. Det visade sig dock  - förvånande? - att han inte alls ville tala oförberett med SVT. Inte heller en överordnad hade lust, men hann förklara att varken han eller prästen längre tillhörde målet för hela saken; det lilla prästbrödraskapet, som Uppdrag Granskning uppenbarligen utsett som sin favorit att misskreditera (fjärde programmet om dem nu). De hade nämligen startat eget för fem år sedan.

Ett annat fall nämndes också, från USA. Här handlade det om en ungdomsledare. Han hade inte blivit antagen vid prästseminarium, men ändå lyckats komma in i sin församling som ungdomsledare,  och där förgripit sig. Han var dömd till livstids fängelse. Även här fann man det värt resa över med reportageteam. Man  hittade två personer att intervjua, en besviken mamma till två pojkar, som blivit offer, och gärningsmannens försvarsadvokat, som beskrev hans tragiska livsöde utan minsta antydan till ursäkter eller försvar.

Ingen blir mera tacksam än vi katoliker att dessa personer avslöjas så man får stopp på deras övergrepp. Det är ju våra barn som kan drabbas. Sexualitet och våra kroppar borde vara fredat område, i familjen, i skolan, i idrottslivet, i det offentliga, och inte minst i kyrkan. Det är glädjande också att man förväntar sig mer beslutsamhet från katolska kyrkan än från samhället i övrigt när det gäller övergreppen. Så långt är allt bra.

Men man undrar bara, varför SVT valt ut just dessa för svenska förhållanden helt avlägsna fall, och detta brödraskap, som knappast ens inomkyrkligt är så känt annat än för specialintresserade.  Varför  en biskop Williamsons uttalanden om förintelsen spelades upp gång på gång  framgick heller inte riktigt. Svenska tittare har svårt skilja saker och ting åt ändå när det gäller allt som har med kyrkan att göra. Här får man nästan intrycket att det finns en jättelik konspiration att smyga in sexförbrytare i kyrkan, som även påven deltar i. Men någon större empati för offren redovisades inte i programmen.

Konsekvenserna  låter inte vänta på sig; kommentarerna på Uppdrag Gransknings egna sociala medier fullständigt genomsyras av ocensurerat hat mot katolska kyrkan i allmänhet och lovord över "avslöjandena". På SVT-redaktionens FaceBookgrupp har man för säkerhets skull lagt upp inte mindre än 16 (sexton) separata trådar, med koppling till dessa två program. Det är nästan som om en beställd kampanj bedrivs och självgodheten tycks vara gränslös över vad man väckt upp hos tittarna i form av avsky för allt katolskt.

Från en skola rapporteras att en lärare, dagen efter programmet sänts, har gått ut och smädat katolska kyrkan i allmänhet inför alla eleverna, och i synnerhet för dess "pedofilpräster". Att det bland barnen fanns altartjänare som kände sig mycket illa berörda, ja, kränkta,  hade naturligtvis inte läraren en tanke på. Denne lärare kunde istället ha läst dagens tidning där det rapporterades om en lärarvikarie som förgripit sig i sjutton bevisade fall. Och Janne Josefsson hade inte behövt använda katolska domkyrkans helgade kyrkorum som kuliss för sina indignationsnummer. Det hade räckt med Radiohusets fasad.

2017-04-15

Abortlagen: Oklart rättsläge

Aktuell ledare pekar på risken att domen i Arbetsdomstolen, där en barnmorska ej erkänns rätten avstå från att delta i aborter, kan innebära inskränkningar i även andra yrken. Kristna kan helt enkelt stängas ute. Detta är ingen fri spekulation. I SvD menar Linda Nordlund i en ledare att patientens rättigheter måste väga tyngre än personalens.

Nordlund hänvisar till ett belgiskt fall där en kvinna inte tilläts bära slöja på arbetsplatsen. Detta som exempel på det offentligas primat över individens preferenser. Men hon kunde istället gått till Sverige och fått helt andra signaler. I fallet med barnsköterskan, som av en rektor stängdes av från sin utbildning, då hon vägrade möta föräldrar till barnen med blottat ansikte. Här betraktades detta som brott mot diskrimineringslagen av DO, som dock ej vågade dra fallet till Arbetsdomstolen. Förmodligen med tanke på de praktiska konsekvenserna.

Professorn i statsvetenskap Staffan I. Lindberg menar i en artikel i SvD att

Det allmänna har ingen religionsfrihet, man  måste följa lagen om man är i det offentliga.

Han tar upp poliser, domare, skattehandläggare, ja, alla offentliganställda. Men vilken lag menas egentligen i fallet med barnmorskan? Professor Lindberg talar om "varje individs rättigheter" och menar då rätten till abortvård.

Förvisso finns en rättighet till sjukvård, reglerad i sjukvårdslagen. Men abort nämns inte i denna lag. Ingenstans står det skrivet i vår lag att kvinnan har rätt till abort. Endast att abort "får utföras". Det är en allmän praxis dock att ingen vägras abort upp till 18 veckan, och ytterst få därefter. Om en barnmorska eller läkare skulle vägra utföra abort, så hänvisas ärendet till Socialstyrelsen. Individer kan bli av med sitt jobb, kanske legitimationen, men staten kan knappast lagföras därför den berövat någon en rättighet.Vilken lag skulle åberopas?

Många tar upp kvinnans "rätt till sin egen kropp", att hon således helt suveränt kan bestämma över sin livmoder. Ingen skall tvingas bära och föda ett barn, heter det. Men frånsett att det här handlar om ännu en individ, ja två om man räknar med fadern, så haltar resonemanget betydligt, om man bara lämnar det kontroversiella abortområdet. Rätten till våra kroppar är verkligen inte självklar; det finns lagar som reglerar vad vi får göra med dem. Kvinnlig omskärelse är förbjudet. Det är olagligt att bruka narkotika. Missbrukare kan tvångsvårdas vid graviditet. Självskadande beteende kan leda till tvångsisolering. S.k. könsbyten får ske endast efter långa utredningar. Etc.

När det gäller sjukvårdens skyldigheter så är frågan här, om graviditet kan betraktas som en sjukdom eller skada. Det finns många medicinska ingrepp som sjukvården kan utföra, till exempel plastikoperationer. Dessa utförs idag i stor skala även av offentliga vårdinrättningar. I en dom i Högsta Förvaltningsdomstolen 2014 fastslås att estetiska operationer och behandlingar omfattas av begreppen sjukvård eller sjukvårdande behandling när de

utförs i syfte att diagnostisera, tillhandahålla vård för och bota sjukdomar eller hälsoproblem eller i syfte att skydda, upprätthålla eller återställa människors hälsa.

Först då är de momsbefriade.

Det finns en lag för omskärelse av pojkar, där det på liknande sätt fastslås att detta handlar om

sådant kirurgiskt ingrepp i syfte att helt eller delvis avlägsna förhud runt penis, som inte anses utgöra hälso- och sjukvård i den mening som avses i 2 kap. 1 § första stycket hälso- och sjukvårdslagen (2017:30).

Ej sjukvård alltså. Därför kan uppenbarligen hela landsting vägra att utföra dessa ingrepp - man hänvisar till privata mottagningar, där det kan kosta tiotusen kronor.

Vore lagstiftningen konsekvent så borde således graviditet sorteras under epiteten ohälsa, sjukdom eller skada. Men en normal graviditet ger inte rätt till ens sjukskrivning.

Även en lekman kan konstatera att rättsläget är förvirrat här. Varför är det så? Man kan inte undgå tanken, att det beror på att alla vet vad saken egentligen handlar om. Inte privata religiösa problem, som många hävdar. Varje människa förstår, att medvetet avbryta en graviditet är ett ingrepp som är exceptionellt från varje annan vårdåtgärd.