2017-08-14

Intolerans anno 2017

En journalist i Kvällsposten, Maria Rydhagen, har förvånat upptäckt att katolska kyrkan har principer för hur människan bör leva. I en artikel avhånas vår nyblivne kardinal, den milde biskop Arborelius, för att han på en direkt fråga har svarat att

sexuell samvaro hör hemma inom äktenskapet mellan en man och en kvinna, 

Inte bara det, kardinalen chockar vidare med detta:

Det är en Guds gåva till oss för att fördjupa vår kärlek och för att kunna ta emot barn. Det ena kan inte skiljas från det andra, då förlorar den sexuella gemenskapen något av sitt djupaste värde.

Tja, det var väl knappast en kvällstidningsnyhet så att säga, om man varit med på religionskunskapen i skolans årskurs sex eller så. Men Rydhagen tror allt är kardinalens egna påhitt:

Genomsnittssvensken år 2017 har väl inga synpunkter på vem andra människor dejtar eller bildar familj med. Det har katoliken. Homosexuella ska få vara med i kyrkan – men bara om de anpassar sina liv.

Men nu är det så att det är kyrkans uppgift som hon fått av grundaren Jesus Kristus, att leda människan till himmelen.. Utan anvisningar om hur vi bör leva - då blir det svårt.

Rydhagen avslutar sitt smått komiska självmål med denna drapa:

Hur fasiken gick det till när han kom undan med all denna ålderdomliga intolerans? Jag fattar det inte. Min enda teori är att Sverige är totalt, totalt starstruck av gamla män i dopklänning.

Apropå synpunkter på andras livsstil:  "Gamla män i dopklänning" ska vi inte tolerera således.  Tablå.

PS Förmodligen syftar artikelförfattaren på rochett, camisia, alba romana, eller succa (subta) när hon talar om dopklänning. Som med alla klädesplagg har det en historia och en funktion, i detta fall markera en kyrklig ställning, som uppnås efter en viss ålder.  Rochett används endast i ceremoniella sammanhang, till skillnad från  t.ex. jeans, som idag brukas överallt, trots de utvecklades som ett arbetsplagg för manliga hästskötare. DS

2017-08-03

Det sluttande planet allt brantare

Två nyheter ger anledning till oro när det gäller vår människosyn. Den första handlar om organdonationer. Det finns brist på organ, sägs det. Många får stå i väntan på nya njurar eller andra organ, vilket innebär stor ångest. Sedan många år har det regelbundet rests krav på en lagändring. Måste verkligen ett medgivande vara nödvändigt från "donatorn" eller de närmaste anhöriga? Kunde det inte räcka med att det inte finns något som talar emot saken?

Nu kommer också förslaget att man kanske kunde hålla redan dödförklarade i en sorts mellantillstånd, där respiratorn ser till att organen ännu är fungerande. Människan som organlager alltså. Detta medan man söker efter mottagare till organen. SR skriver:

Ett förslag är att man ska kunna lägga en person i respirator även efter att man har konstaterat att personen inte har någon möjlighet att överleva, för att på så sätt kunna bevara och transplantera organen.
En majoritet av remissinstanserna har ställt sig positiva till utredningens förslag men frågan bereds fortfarande i regeringskansliet och det är oklart när riksdagen får en proposition att ta ställning till.

En läkare påpekade i programmet att man bör upplysa släktingarna om att dessa organ ju ändå kommer förstöras.

Det andra fallet handlar om att forskare i USA lyckats ta bort en sjukdomsgen och låta cellen ersätta den genom dess egna reparationsenzymer. Detta har man låtit ske i sädesceller strax innan eller under själva befruktningen. Det befruktade ägget, som redan börjat dela sig och faktiskt är ett embryo till en mänsklig individ, har sedan kastats.

Inslaget i vetenskapsradion saknar varje etisk reflektion över vad detta egentligen innebär. Befruktade ägg, embryon, kastas i slasken. Metoden förändrar arvsanlag i könsceller, vilken innebär att förändringen fortplantas i varje cell i den nya individen, och kan således nedärvas. Vem äger arvsmassan och makten över människans genom? Men det verkar som om man tycker det bara handlar om tekniska problem:

Men det är en lång väg kvar innan tekniken är tillräckligt säker för att användas till embryon som ska få utvecklas vidare mer än några dagar inne på ett labb som här, säger han.
– Det skulle jag absolut avråda ifrån. Men det är ett stort steg framåt i rätt riktning.

I båda dessa fall är det inte så svårt se en glidning i synen på människan, från en unik personlighet med kropp och själ, till ett material, en råvara att nyttja och fördela som vilken annat materia som helst. Ska ju ändå förstöras, så varför inte använda det maximalt? På detta sätt blir varje människa en potentiell resurs för sjukvården, i form av hennes arvsmassa och organ alltså.


Drömmen att ta bort "felaktiga gener" har funnits sedan 1930-talet. Då resulterade den bland annat i den sk eugeniken, i USA med förslag till statlig styrning av fortplantningen (kontrollerade spermabanker), i Tyskland med "rashygien" och förintelseinstitutioner, i Sverige med tvångssteriliseringar.

Det sluttande planet, där något som idag ser fint och barmhärtigt ut, imorgon blir till en fasansfull hantering av människan som materia, har aldrig varit brantare. När ska vi lära oss?

Se även följande artiklar av med. dr. Glenn Haegerstam:
Eugenik i vår tid
SMER på det sluttande planet

2017-07-31

Självmord: Vad fattas "den svenska modellen"?

Redaktören har varit på Filippinerna det kommer en del intryck därifrån senare på katobs.se. En notis i Manila Bulletin fångade intresset, den tog för ovanlighetens skull upp problemet med depressioner - detta hos ett folk som ofta brukar betraktas som världens lyckligaste. Förvisso är det dominerande intrycket den spontana glädjen och frånvaron av gnäll. Det finns nog få länder där kommunikationen är så okomplicerad, med vem som helst. Men detta är ett luttrat och arbetsamt folk som ofta drabbas av naturkatastrofer och det dagliga slitet för brödfödan och skolgång för barnen kan vara svårt att föreställa sig för en svensk med reglerad arbetstid, lediga dagar, semester, barnbidrag och a-kassa. Och garantipension. Tillkommer drogproblem, sjukdomar och förtidig död.

Hur var det då med självmordsfrekvensen? Är inte fattigdom just en orsak till att man inte orkar leva? På världslistan i hamnar  ju fattiga länder som Sri Lanka, Mozambique och Nepal i tio-i-topp, detta enligt WHO. Enligt nyhetsnotisen ligger frekvensen i Filippinerna på 3,8 fall per 100 000 invånare, vilket enligt notisen är en "alarmerande ökning". Länge låg frekvensen under 3 fall per hundratusen invånare. Ändå ligger Filippinerna lägst i hela Asien, vilket man tror beror på de starka familjebanden,  ja, kommunikationen överhuvudtaget; i inget annat land får ordet "connectedness" en sådan konkretion, på senare tid visat att man toppar världslistan över sända SMS per capita. Sist men absolut inte minst betyder den katolska tron mycket. Trots bristande katekesundervisning så finns det en ryggmärgskänsla för livets helighet, som avhåller från den ödesdigra lösningen att göra slut på det, om det än verkar bestå i en ändlös kamp för det dagliga brödet utan utsikter till utveckling.

Depressioner är inget man talar om i det ännu ganska katolska Filippinerna, men med en ständigt växande medelklass så kommer även den moderna världens gissel.

I Sverige är livet inte självklart. Kommer vi snart på röda listan?
Jämför vi med vårt eget land, där vi knappast behöver arbeta ens 12 timmar om  dagen för vår försörjning och ha ångest över om någon kommer ta hand om oss när vi blir gamla, borde väl självmord inte vara så vanliga. I själva verket ligger vi på 12,7 per 100 000 invånare, alla åldrar. Det är över tre gånger fler än Filippinerna. Hos män  ligger det sk SM-talet (självmord per 100 000 invånare) på 27, för kvinnor 17. Detta alltså att jämföra med Filippinernas 3,8.

1980 var knappast ett krisår i Sverige, ändå låg frekvensen på smått fasansfulla 48 respektive 19 för män och kvinnor. På världslistan (WHO) intar vi en föga hedrande plats 46 av 183 länder. Listan toppas av länder med hög alkoholkonsumtion kombinerat med arbetslöshet. Filippinerna ligger på plats 162.

Ungdomsjälvmorden ökar. I Sverige försökte 2 303 ungdomar mellan 15 och 24 år ta sina liv år 2014, varav 170 dog. I spåren av detta har frivilligorganisationer öppnat ett antal samtalslinjer för unga med självmordstankar. Organisationen Mind tar till exempel emot 1700 samtal i månaden. Här handlar det alltså om ungdomar som hellre talar med en okänd volontär över telefon än med sin familj, sina närmaste släktingar och vänner, om det viktigaste vi äger: Livet självt.

Själmordsfrekvensen ökar bland unga kvinnor, "säkra" betyder att man vet orsaken.


Tre självmord om dagen i ett av världens mest utvecklade länder, som inte skäms för att exportera "den svenska modellen" som det vinnande välfärdskonceptet. Är det månne "connectedness" som fattas, mellan varandra och med Gud?


2017-07-13

Cynisk biståndspolitik

SIDA meddelade den 11 juli att man nu kommer dra in sitt bistånd till alla organisationer som tar emot stöd från USA och följer senatens beslut att ej stödja abortverksamhet i utlandet. Beslutet innebär minskat bistånd till en rad fattiga länder gällande mödravård. Hela 60 % av SIDAs bistånd gällande sjuk- och hälsovård rör det man betecknar som "sexuell hälsa".

Redan i rubriken "Sida tar avstånd från Trumps attack på aborträtten" på SIDA:s hemsida visar man att vad saken handlar om är ren politik utan varje känsla för karitativ verksamhet. För det första kommer förslaget, som har funnits i åtskilliga år nu, från senaten och en politisk majoritet, Trump har endast godkänt det. För det andra finns ingen "aborträtt", varken i USA eller globalt. Det är varje enskild stat som suveränt bestämmer sina lagar. Att Sveriges regering och SIDA under decennier inte tvekat finansiera aktiviteter som strider mot andra länders lagar inom deras gränser visar på en storsvensk attityd som är häpnadsväckande.

SIDA-notisen avslutas med ett torrt konstaterande:

Rätten  att bestämma över sin egen kropp, sexualitet och reproduktion är grundläggande.

Men foster hör inte till den egna kroppen. Det är ingen kroppsegen vävnad vi talar om här. Sexualitet och reproduktion har väl knappast främmande stater rätt att bestämma över. Däremot finns ju en mängd nationella lagar - ja även i vårt land - som begränsar vår rätt till den egna kroppen; drogförbud, dopingförbud, förbud att sälja organ, förbud att skada sig själv...Och SIDA glömde den viktigaste rätten, som faktiskt är grundlagd i vår natur: Rätten att få födas.

SIDA har givit enorma belopp till SRHR - eller sexuell och reproduktiv hälsa. Från regeringen hämtar vi följande information:

Stöd till SRHR utgör drygt 60 procent av svenskt hälsobistånd genom Sida och ca 7 procent av det svenska internationella utvecklingssamarbetet, totalt ca 2,3 miljarder SEK år 2015.

Svenska privata lobbyorganisationen RFSU fick nyligen förtroendet att fördela inte mindre än 195 miljoner  från SIDA via en annan likaledes helt privat organisation - Amplifying change. Denna har som första punkt på programmet att säkerställa säkra aborter i fattiga länder. Man  har även ungdomsprogram, Gender transformative programmes, där traditionella uppfattningar om könsidentiteten "utmanas och ersätts".  Man emottar stora belopp från stater och även Världsbanken.

En annan betydande organisation är IPPF eller Planned Parenthoods internationella del, International Planned Parenthood Federation. Detta är en paraplyorganisation där RFSU är medlem. Vi citerar från SIDA:

Sverige är den största givaren av kärnstöd till International Planned Parenthood Federation (IPPF). IPPF är världens största organisation som arbetar för sexuella och reproduktiva rättigheter och har genom sina medlemmar verksamhet i 160 länder (svenska RFSU är en av medlemmarna). Organisationen arbetar med påverkan för att göra hälso- och sjukvård mer tillgänglig för ungdomar. IPPF tillhandahåller hälsovård inklusive preventivmedel. Sida stödjer IPPF med 440 miljoner kronor under 2016-2019.


SIDA avsåg således stödja IPPF med 440 miljoner kronor under 2016-2019 för att arbeta med "påverkan". Men med Trumpadminstrationens villkor, att den amerikanska staten stödjer bara mödravård, inte abortverksamheter, så vägrade organisationen ta emot bistånd för även dessa kärnverksamheter. Det handlar om miljarder - för att driva sina abortkliniker världen över, med eller utan staterna tillåtelse. Planned Parenthood har avslöjats ett tiotal gånger nu med försäljning av kroppsdelar från aborterade foster till läkemedelsindustrin. Detta sker i USA. Om det även sker i andra länder med mindre kontroll är okänt.

Abort är - har det visat sig - en lukrativ verksamhet där man kan tjäna pengar från såväl stater, privata stiftelser som läkemedelsindustrin.

SIDA har nu således beslutat stödja endast de organisationer , som har "säker abort", legal eller inte, på programmet, även om detta utgör en liten del bara gentemot det man verkligen kan kalla sjuk-och hälsovård.

Med biståndet som utpressning bedrivs således en politisk verksamhet där den ena sidan, USA, inte vill bidra till aborter såsom bistånd, och den andra, Sverige, svarar med att då dra in stödet för all mödrahälsovård utomlands. De som offras här är inte kvinnors möjlighet studera och förvärvsarbeta - skulle fri tillgång till abort vara ett villkor för att göra detta? - utan sund mödrahälsovård med kontroller av havandeskap, säkra förlossningar och eftervård. Dessa basala vårdsinsatser offras på den svenska modellens altare, där den emanciperade kvinnans "rätt" att få "säkra aborter" är det allraheligaste som också ska exporteras i världen, även om det strider mot traditioner, hela livssynen och kulturen och övertygelsen om livets helighet.

2017-07-07

Skandaler i onödan

Skandalerna kring de påvliga utnämningarna tycks inte ta slut. Nu senast är en svensk läkare omskriven. Forskaren Katarina le Blanc. Hon blev helt nyligen invald i Johannes Paulus akademi för livet - en organisation där det tidigare krävdes att alla avlade en ed att alltid försvara livet. Men den svenska forskaren har under åratal använt embryonala stamceller i sina försök.  Nu framkommer att hon även deltagit i projekt där man använt delar från aborterade foster, som inhandlats från organisationen Planned Parenthood. De säljer fosterdelar från även sena aborter, i detta fall handlade det om lungor. Priset var 45 dollar per foster. Planned Parenthood framhålls ibland av våra politiker som en förebild för arbetet att förbättra mödravård i fattiga länder.   Men det är aborterna som dominerar verksamheten. RFSU ingår i samma lobbyverksamhet Det är just dessa aktiviteter som akademin är till för att förhindra och fördöma. En enkel sökning på personnamnet hade avslöjat saken. Varför gjordes inte detta



2017-06-18

Akademin för livet: Aggiornamento?

Flera katolska medier, däribland nyhetsbyrån Lifesitenews.com har rapporterat med närmast förundran hur påve Franciskus stegvis reformerar den akademi,  Pontificia Academiae Pro Vita (PAV), som påven S. Johannes Paulus II grundade år 1994  tillsammans med den heroiske professorn Jeróme Lejeune för att kraftsamla emot den närmast epidemiska abortkulturen och metoder som använder befruktade ägg och embryon som råvaror för olika medicinska ändamål. Det började med att han reformerade stadgarna från 2004, vilka krävde att man avlade en livets ed som bland annat deklarerade att varje mänskligt liv är en person och ingen har rätten ta livet från en ofödd. Denna ed ströks i den nya stadgarna.

Akademin hade dock redan 2009 skakats av att dess president, kardinal Fischiella, öppet kritiserade en ärkebiskop för att han försökt förhindra en abort på en ung flicka i Brasilien, av tvillingar . (Fallet har vi utförligt rapporterat om i tidigare artiklar, se t.ex. Till en ärkebiskops försvar med länkar längst ner i artikeln.) Han blev dock omplacerad redan 2010 av påve Benedikt XVI.

Den sista december sades 132 medlemmar överraskande upp från akademin. I juni nominerades en helt ny akademi av påven personligen. Nu har 129 medlemmar insatts, varav endast 19 kommer från den tidigare akademin. 112 medlemmar som verkat under de tidigare påvarna, är inte längre anförtrodda uppgiften.

Bland de som inte är kvar återfinner man meriterade som John Finns, Robert Spaemann, Luke Gormally, professorerna Josef Maria Seifert och Wolfgang Waldstein, Philip Schoyaans. Samtliga har i en eller annan form haft synpunkter på vissa delar av Amor Laetitia och genderideologin.

Bland de nya finns det några som väckt stor förvåning. Inte minst anglikanen Nigel Biggar,som så sent som 2011 deklarerat att han anser abort kan utföras fram till 18 veckan, och även eutanasi kan vara godkänd om hjärnans funktioner inte finns intakta. (Ett foster har alla sinnesorganen klara i vecka 12). Och Fr. Maurizio Chiodian har opponerat öppet mot Humanae vitae, “Donum Vitae,” och  “Evangelium Vitae,” vilka enligt honom inte ska tolkas som läroämbetets röst utan endast som ideal, till vilka verkligheten inte kan ansluta.

Kritiken har bemötts i en sk Twitter av ärkebiskop Vincenzo Paglia, som  menade att alla reaktioner bara var sensationshets. Kryptiskt menade han att "Love for life must mean love for each other."

Påven skickade en otvetydig hälsning till manifestationen March for Life i januari 2017. Det kan således finnas taktiska eller strategiska skäl för dessa reformer, som vi inte förstår. Vi inbjuder därför alla att inkomma med en förklaring till vad påven, utan vilken inga av dessa förändringar skulle kunna ske, kan tänkas ha för goda avsikter. Ty det är aldrig bra att de troende lämnas i ovisshet om vad kyrkan anser om dessa mycket svåra -  ja livsavgörande - frågor.

2017-06-11

President Trumps första halvår - ett katolskt perspektiv

Det är nu sex månader sedan USA fick en ny president, detta efter en valkampanj som enligt båda lägren - demokrater mot republikaner - varit smutsigare än någonsin. Till och med kandidaterna själva tillstod att det inte varit rent spel. Debatterna sänkte sig till en nivå, som fick vissa att likna valet mellan det ödesdigra alternativ de hade som var fångade överst i World Trade Center den 11 september 2001: brinna levande eller hoppa! För katoliker handlade det om att försöka identifiera vilka följder valet skulle medföra för de som utövar den katolska tron, inte bara i USA utan globalt sett. Ty så långt har den s.k. globalismen gått att makthavare kan påverka nationer långt från deras väljares område.

Mediabilden av USA-valet som sedan presenterats har knappast givit något utrymme för reflektioner; väljarna hade fel, de representerade inte den upplysta delen av folket, eller så var valet manipulerat, menar de flesta. Av den ryska staten. Stora tidningar som Washington Post och medianätverk som CNN och ABC News liknar mest partiorgan och man tävlar i att utså misstankar, rykten och rent förakt.

Enligt våra svenska medier, som här verkar fullständigt samstämda, har det inte funnits något att glädja sig över under president Trumps administration. Nyligen förklarade en SR-korrespondent att nu har det amerikanska folket fått nog, över halva antalet röstande hade ju velat ha en annan president.

Men så är det ju i demokratiska statsskick: Varken media eller majoritet får beslutanderätten, utan de som valts, och sedan fördelas makten enligt ett ofta oförutsebart spel. (I vårt samhälle fick regeringspartierna knappa 38% av rösterna till exempel. Vi har alltså en situation där 62% av folket befinner sig i opposition gentemot makten sedan tre år. Men ingen politisk SR-reporter har ondgjort sig över detta.)

Vad har då Trumpadministrationen åstadkommit under sina sex månader, rent faktiskt? Låt oss bortse från karaktärsmord och intriger i maktens korridorer för att se se på de frågor som direkt berör den katolska värdegrunden:

Skydd av de svaga och utsatta

Bland de första åtgärder som gav reaktioner var tillfälliga inreserestriktioner för alla med pass från Iran, Irak, Syrien, Sudan, Libyen, Jemen och Somalia. Samtliga muslimska länder. Han fortsatte med att lova en mur mot Mexikos gräns, den som redan påbörjats av Obamaadministrationen. Detta fick påven att påminna att kristna bygger inte murar, utan broar. När Trump ville utvisa alla papperslösa med brottsregister, så protesterade biskoparna och en del katolska frivilligorganisationer påpekade att denna politik drabbar främst de svaga och splittrar familjer - något som aldrig tjänar det allmännas väl. Biskoparna påpekade också det faktum att många muslimer flyr från sina länder utifrån goda avsikter - de vill bara söka en plats att leva i fred. I Mexiko berördes man mycket illa av Trumps tidigare grova, kränkande beskrivningar av det mexikanska folket.

Trumpadministrationen har även velat dra in statligt stöd för de s.k. Sanctuary cities, städer där polisen inte ingriper mot papperslösa eller ens att kontrollera en ID-handling. Man räknar med att dessa 168 orter hyser elva miljoner illegala invandrare, främst från Mexiko och Karibien. Detta skapade reaktioner även i Sverige, trots att vi här saknar varje sådan praxis och det snarare reses krav på mera kontroller. Även i dessa fall reagerade katolska organisationer, som oförtröttligt hjälper de svagaste i samhället.

Finns då inga positiva tecken, något som tjänar vår sak som troende kristna? Jo faktiskt en hel del.

Religionsfrågan

Redan innan valet utsåg Donald Trump en 34-mannakommitté bestående av representanter från olika kyrkor och religioner, att verka med rådgivning gällande religionsfrihet och möjlighet att utöva sin tro. Flera av hans ministrar är praktiserande katoliker. Andra är kristna. Donald Trump själv verkar inte ha några problem att markera sin övertygelse att religionsutövningen ej får påverkas av staten, så länge den ej skadar andra. Här är en lista över några markeringar:

Abortfrågan

USA hade till 1973 överlåtit åt delstaterna att lagstifta om abort. Men ett fall Roe vs Wade så fastställde högsta domstolen att abort lyder under kvinnans konstitutionella rätt till "privacy" - det är en privatsak som staten ej kan lägga sig i. (Fallet uppstod när en kvinna sökte få abort genom att ljuga att hon blivit våldtagen. När ingen anmälan fanns så vägrades hon abort och hon anmälde då staten. Hon födde dock barnet och är idag en stark motståndare till att aborter utförs som om det vore en rättighet.)

Under valdebatten i Las Vegas i oktober dök frågan upp redan som första ämne. Hillary Clinton menade då att högsta domstolens domare måste vara för en konstitutionell rätt till abort, medan Donald Trump tog ställning för det ofödda barnets rätt. Han har senare i en intervju berättat att det är en personlig upplevelse som lett honom att stödja alla initiativ som kan minska antalet aborter.

I april upphävde president Trump en lag, som den tidigare presidenten Obama skapat. Lagen ålade alla stater att subventionera lobbyorganisationen Planned Parenthood i deras privata klinikverksamhet. Organisationen uppges bedriva sexualupplysning och mödravård, även i U-länder. Man finns i 189 länder och samarbetar med bland andra svenska RFSU. Organisationen har en omfattande reklamverksamhet och man bedriver också lobbying bland beslutsfattare på alla nivåer.  Avslöjanden har dock nyligen visat att av 100 kliniker i USA var det bara tre som erbjöd klassisk mödravård, dvs kontroll av graviditeter, familjerådgivning och förberedelser för förlossningar. Alla de andra erbjöd enbart preventivmedelsrådgivning och aborter. Aborter kan utföras så sent som i 33:e veckan. Skakande dokumentärer har visat att organisationen med goda förtjänster, utan kvinnors vetskap, har sålt kroppsdelar från deras sent aborterade foster till läkemedelsindustrin. Det utförs c:a 900 aborter om dagen av organisationen, detta bara i USA.

En statlig kommitté liknande vårt Riksrevisionsverk utredde nyligen organisationen. Det konstaterades att den är synnerligen lukrativ och inte i behov av några statliga medel. Omkostnaderna är omfattande,  i synnerhet stack kostnaderna för löner och resor ut. I valkampanjen gav Hillary Clinton sitt fulla stöd för organisationen.

Trumps lag hindrar inte delstaterna dela ut statliga medel till privat mödravård, bara de inte går till abort. Men Planned Parenthood svarade med att de i sin tur vägrar ta emot varje bidrag, om de inte får användas för aborter. Vilket ju drabbar mödravården. (Förslaget att inte statligt stödja denna abortverksamhet kom dock från Senaten, och inte president Trump, vilket dess ledare senator Mitch McConell betonade häromdagen på Faith Freedom Coalition.)

Som kristen kan man ha olika uppfattningar om den civila lagstiftningen. Men man kan inte stödja verksamheter som innebär att oskyldigt liv utplånas.

I March for life deltog för första gången en vicepresident, Mike Pence. Enligt honom själv var detta på en uttrycklig önskan från president Trump. Demonstrationen är det mest påtagliga uttrycket för oron för att de mest utsatta, de som inte ännu fått se ljuset och vilar i sin moders liv i väntan på det stora äventyr vi kallar livet, hotas genom mäktiga lobbyorganisationer som framställer abort som en mänsklig rättighet som ska garanteras av staten. Den startades 1974 av en katolsk konvertit, Nellie Gray, och samlar idag en halv miljon deltagare.  I marschen deltog även presidentens informationsrådgivare, Kellyanne Conway och kardinal Timothy Dolan från ärkestiftet i .New York.

Samvetsfrihet

Presidenten har även lovat ändra de föreskrifter som åligger arbetsgivare stå för en försäkring, som ger de anställda rätten till fri sterilisering och inte mindre än 20 olika preventivmedel, varav några klassas om abortframkallande. Mot detta har några arbetsgivare protesterat, bland annat den katolska TV-stationen EWTN och en kvinnlig orden, Little Sisters of the Poor, som driver hem för sjuka och gamla, och även är arbetsgivare. De vill under inga villkor medverka till att sådana medel används, det ligger helt utanför sjuk- och hälsovård. Dessutom går det emot vad dessa arbetsgivare står för när det gäller värdegrund. De har åberopat en samvetsklausul kallad Religious Freedom Restoration Act (RFRA). Osökt kan man här jämföra med barnmorskefallet i Sverige.
(Om detta, se även:
Domstol i USA: Staten har tusen sätt undvika samvetsbrott

och
USA: Religionsfriheten räddad - tills vidare)

Terror

Den 21 maj höll president Trump ett tal för Saudi-Arabiens kungahus där han vädjade om hjälp att

 stoppa förföljelserna och terrorn mot mord av oskyldiga muslimer, förtrycket av kvinnor, förföljelserna av judar och slakten på kristna.

Han sade vidare att de religiösa ledarna måste tydligare ta avstånd från all "barbarism":

Om ni följer terrorns väg kommer era liv bli tomma och korta och er själ kommer bli fördömd

Besök

  • I början av mars besökte president St. Andrews Catholic School en hel förmiddag, och prisade den för deras arbete med de mest utsatta och svaga i samhället.
  • Nyligen deklarerade vicepresidenten Mike Pence  vid ett besök på National Catholic Prayer Breakfast hur mycket hans tro betyder i det vardagliga arbetet.
  • President Trump besökte den 8 juni Faith and Freedom coalition, en ekumenisk ideell organisation och framförde där ett tal till försvar för religionsfriheten och att

"skolor ska inte vara en plats där tro och religion fördrivs, utan de ska väkomna tro och religion med öppen, vacker famn."

Sammanfattning

Oavsett vad man tycker om politiker och makthavare som personer, måste man kunna bedöma deras politik. Det handlar inte om att rösta på karaktärer utan utifrån de riktlinjer som bland annat Andra Vatikankonciliet gav (se t.ex. Gaudium et Spes). På vilket sätt kan makten  tjäna det allmännas väl som vår Skapare anvisat? Hur kan den gynna den kristna gemenskapen? Vilka hot finns det mot den sanning som vi bekänner oss till varje söndag? Vår Herre gav oss inget statsskick eller politisk preferens. Men han visade med en mängd exempel vad det är som vi ska leva för och dö för. Låt oss stödja de politiker som är beredda verka för vad vår tro lärt oss.