2016-07-31

Korrigering angående ukrainska flyktingar i Polen

Vi skrev i en artikel nedan att

att Polen tagit emot upp emot 2,5 miljoner flyktingar från Ukraina under de senaste åren, man uppskattar antalet nu integrerade flyktingar till dryga 500 000. 

Detta är uppgifter som dock måste ifrågasättas. I flyktingfrågan förekommer stora mått av desinformation, från flera håll. Helsinki Foundation for Human Rights (HFHR) uppger att 2318  ukrainska medborgare sökt politisk asyl i Polen 2014, eller 34% av samtliga ansökande. Utöver detta kommer ett stort mått av gästarbetare -  ukrainare, som avser återvända. Det är snarare dessa som man räknat med som "flyktingar" i vissa medier. Polen tog emot 66 000 invandrare från icke-EU-länder år 2014, Sverige tog samma år emot 84000 icke EU-medborgare. Det innebär att av den totala invandringen var 33% från icke-EU.länder, medan i Sverige var det 66%. Men Polen har alltså invandring, större än Sveriges, 222 000 mot i Sverige 127 000 år 2014.

Angående syriska flyktingar är de enligt polska myndigheter garanterade politisk asyl. Men det inkom under 2015 endast 57 ansökningar. Flera reste sedan vidare efter egna beslut. President Duda har deklarerat att Polen är öppet för flyktingmottagning. men kvoterad sådan skulle innebära att landet tvingar flyktingar att stanna mot sin vilja. Det skulle bildas ett slags fångläger.

Vi har inte hört några protester mot att Saudiarabien, Kuwait, Quatar och Förenade Arabemiraten inte tar emot en enda flykting från närbelägna krigsområden. Detta trots en utmärkt ekonomi. I Mecka står tältläger tomma för tre miljoner tillfälliga besökare. Dessa är dock reserverade för enbart pilgrimer.




Katolska intryck från USA (2)

I  delstaten Alabama dominerar baptistkyrkan och de evangeliska samfunden. Endast 6,6 % av befolkningen är katoliker. Ändå välde några fattiga klarissnunnor från Ohio att bygga kloster där. Detta var 1962. En av dem visade sig ha en gåva - att skriva små uppbyggliga texter om allt mellan himmel och jord. I klostret inrättades ett litet tryckeri. Skrifterna fick sin spridning i tusental. Den första serien hette Journey into Prayer. Några lekmän tyckte samma budskap kanske kunde spridas via TV. Man kontaktade befintliga TV-stationer.



Men när modern, Angelica, fick se vad man sände för övrigt så insåg hon att hon hellre startade eget. Med 200 dollar i kassan  startade moder Angelica TV från garaget utanför klostret. Detta var 1981. Snart ökade trafiken till klostret, TV-sändningarna utökades hela tiden. Klostret var alltmer besökt av olika yrkesmän  och systrarna fick alltmer att göra med att ta emot besökare, göra trycksaker mm. Enligt dåvarande trend slutade man bära habit och lättade på regeln.

Men efter WYD1993 fick moder Angelica nog av aktivism och upplösningen av den traditionella ordningen. Hon tog systrarna med sig in i klausuren igen i ordensdräkt  och tystnaden.




Man hittade en bit mark en timme ut i naturen, i en vacker dalgång. Ett företag skänkte marken. Man byggde ett nytt kloster. Samtidigt utökades TV-stationen man sände nu även i Sydamerika. I Bogotá tyckte sig moder Angelica höra jesusbarnet befalla henne att bygga en helgedom (shrine) till Hans ära. Hon förstod inte hur det skulle gå till. Men snart kom det medel. Fem familjer sköt till ett stort kapital, en halv miljard. totalt. De var inte ens katoliker.


I anslutning till klostret byggdes nu på blott tre år en imponerande helgedom, en nygotisk kyrka med stor krypta, stor uteplats, samlingslokal och trädgårdar. Till klosteranläggningen köptes även en bondgård in, med kreatur. Detta för försörjningen. Kyrkan invigdes i december 1999 under namnet "The Shrine of the Most Blessed Sacrament".

Idag besöks denna vallfartsort av över hundratusen pilgrimer varje år. Omvändelserna är många. Mässan firas klockan sju varje morgon och systrarnas entoniga sång hörs från deras dolda kor. Sakramentet är utställt för ständig tillbedjan och någon turism, såsom i Peterskyrkan, tillåts helt enkelt inte. Detta är ett ställe för bön och tillbedjan.










2016-07-30

Petrusämbetet och WYD2016: Fenomen som trotsar tiderna

Vi har hör tidigare kommenterat hur Polen  - och då i synnerhet dess regering -  behandlats i våra medier. Nu ska vi istället kommentera fenomenet påveämbetet. Ty det är mycket sällan detta tas upp i ljuset av vad världen erbjuder när det gäller ledare.

Påven är alltså inte tillsatt enligt demokratiska principer. Han utses bland dem som tidigare påvar har utnämnt till kardinaler. Här finns inga kapitalstarka lobbyorganisationer bakom, inga kampanjorganisationer och ingen TV-reklam.  Valet är en kombination av mänskliga omdömen och Den helige andes ingripande i historien. Så säger oss vår tro. Detta avviker från allt vi förknippar med modernitet. Men vi ser ju hur demokratin knappast får fram bättre ledare och politiker genom
de närmast odiskutabla statsskick som västvärlden behärskas av.

Om vi sedan kommer till själva fenomenet  - Petrusämbetet - så är det obegripligt att inte omvärlden visar lite mera häpnad och uppmärksamhet. Medan andra stormaktsledare omger sig av de mest rigorösa säkerhets apparater - så reser påven obekymrat runt i en enklare personbil och visar sig helt öppet mitt i högriskområden, såsom i Rio de Janeiro. När president Obama besökte Stockholm stängde man av tre mil av en europaväg och stoppade all trafik kring leden;  luftrum, järnvägar och broar stängdes av. Presidenten åkte i ett pansarbeklätt specialfordon, som flugits in tidigare. Omkring sig hade han en mindre armé. Påven åker i en mindre standardbil och han hälsar gärna på folk utmed vägen, kysser barn och välsignar gamla..

Man kan ju ha synpunkter på det kloka i detta. Men det är en del i detta ämbete att Petrus ska vara tillgänglig. I Krakow samlades över en miljon ungdomar från 140 länder för att be tillsammans med påven. Man gör det i total tystnad. Vilken statschef träffar ens 200 medborgare under dessa öppna förhållanden, utan säkerhetskontroller och dessutom utomhus? Vilken ledare möter sina medborgare på ett öppet torg varje onsdag, öga mot öga, hand mot hand? Vem skulle våga och vem skulle ens ha motiv till det?



Påveämbetet är fullständigt unikt. Det ska därför skyddas och ej förändras, Varje modernisering kan innebära att vi till slut får en slipad politiker istället för en Guds tjänares tjänare. Det finns redan varningssignaler; i Polen sades att den som kommer påven  för nära hotas att få en kula från säkerhetspersonalen.

Få påvar har skytt kontakt med de troende av säkerhetsskäl. Tidigare har de inte rest så mycket, men detta har inte inneburit isolering. Även under kriget tog Pius XII emot flyktingar från stridande nationer, detta skedde även under första världskriget. Och vem minns inte påve Johannes Paulus II:s besök hos sin attentatsman Mehmet Ali Ağca i fängelset och de samtal som de där förde? Vilken annan stadsledare skulle ens komma på tanken?



Världsungdomsdagarna förtjänar mer uppmärksamhet. Det är förvisso en katolsk tilldragelse. Men de är också ett unikt fenomen, i en alltmer splittrad och mediefixerad värld. Ungdomarna gav själva sin  kritik av tidsandan i en sketch, där en dansare sökte kontakt med andra, men de var alla instängda i sina glasburar av mobiltelefoner, läsplattor och musikmaskiner.


Mest gripande under kvällens vaka var kanske den syriska flicka, som berättade om hur det är att leva i Syrien; att aldrig veta om hemmet och de kära finns kvar när man kommer hem från skolan eller om man själv kommer överleva dagen. Flickan vittnade om alla sina vänner hon förlorat, om barn som dödats, ja, hon ställde Gud mot väggen: Varför sker allt detta, varför kan Du inte stoppa denna meningslösa ondska?

I slutet kom hon dock fram till att det enda hopp som finns är tron på Jesus Kristus. Ty människor kan man inte lita på.

Detta budskap borde ingå i våra unga generationers fostran och utbildning: Utan insikten om att det finns något mer bakom allt vi ser och hör och upplever, om tillvarons transcendens, så förlorar allt snart sin mening. Och livet  blir ett  meningslöst, löjligt sprattlande och döden ett mera seriöst alternativ.

Vakan övergick i tyst tillbedjan inför Herren i det Allraheligaste Sakramentet.  En miljon ungdomar i absolut tystnad i solnedgången. Men så långt från stumhet man kan komma.



Polen: Katolskt! Gud bevare oss.

Efter den fasansfulla attacken mot en stillsam småstadsförsamling, som resulterade i en 85-årig katolsk präst fick sin hals avskuren, tvingad på knä framför altaret efter morgonmässan, under rop på arabiska att "Gud är stor," förväntar man sig en samlad enhet  i vår civilisation kring saken. I synnerhet från katolskt och kristet håll. Men från Svenska kyrkan har inget hörts. Inte heller från den katolska. Inga pressmeddelanden, inga utskick till församlingarna - ingenting. Inte heller från våra politiker.

När så radioprogrammet "Människor och tro" går ut i etern på fredagskvällen trodde man detta skulle vara en självklar förstanyhet. Men icke. Inte heller där finns ett enda ord om saken. I ett program alltså som kallas "Människor och tro".

Vi lever alltså under ett potentiellt hot - uttalat och bevisat att det är på allvar -  mot våra kyrkor och präster men - ingenting.

Istället tar man upp påvens besök i Polen och undrar om nu

påven kommer utmana de polska makthavarna

och om det inte finns en spricka mellan honom och den polska regeringen, då den förklarat att detta genomkatolska folk inte är berett, varken praktiskt eller mentalt,  att ta emot flyktingar från muslimska länder enligt kvottal. Pater  Ulf Jonsson SJ får svara. Han tar omedelbart betet och konstaterar påvens tal

var ganska tydligt när det gäller flyktingfrågan 

 och att

Polen måste vara berett ta emot flyktingar uinder krig och hungerkatastrofer

och

att visa solidaritet med de som berövats sina grundläggande rättigheter. Polen behöver en ny portion vishet och barmhärtighet så att man övervinner rädslan för de som kommer utifrån

Pater  Jonsson konstaterade att påven inte fick några applåder, men han avstod att reflektera över varför det var så. Det var synd. 

Ty vad p Jonsson glömde (?) nämna var dels att den polska regeringen är den första sedan det Andra Vatikankonciliet som i någon mån följer de rekommendationer som gavs i dokumentet Gaudium et spes (1) och flera andra texter. Man följer kyrkans råd angående en rad frågor, abort, familjepolitik, religionsfrihet, medicinsk etik och man har ökat bidragen till barnfamiljer och gamla. Alltså alla utsatta. Angående flyktingpolitiken nämndes aldrig i programmet att Polen tagit emot upp emot 2,5 miljoner flyktingar från Ukraina under de senaste åren, man uppskattar antalet nu integrerade flyktingar till dryga 500 000. De kommer huvudsakligen från Donets och Krim och de flyr undan krig och förföljelser, precis som alla de flyktingar Polen tagit emot under decennier från de baltiska länderna.

Det är som om dessa flyktingar inte räknas i Vatikanens och påvens ögon. Inte heller finns det en förståelse för en regering, som faktiskt försöker harmoniera sin politik i praktiken med kyrkans sociallära, med ambitiösa koncilietexter och biskopskonferenser. Ty dessa politiker vill inte stå i konflikt med sina biskopar. Detta förvisso till priset av populariteten hos övriga regeringar och EU-politiker.

Men de luggas således i örat även av - Rom. Detta är minst sagt - häpnadsväckande.

Och ja - applåderna uteblev. Så märkligt!

(1) Till exempel: The Church and the political community in their own fields are autonomous and independent from each other. Yet both, under different titles, are devoted to the personal and social vocation of the same men. The more that both foster sounder cooperation between themselves with due consideration for the circumstances of time and place, the more effective will their service be exercised for the good of all. For man's horizons are not limited only to the temporal order; while living in the context of human history, he preserves intact his eternal vocation.

2016-07-14

Katolska intryck från USA (1)

Vi har tidigare haft här en sorts reseskildringar från olika hörn av vår värld och vi fortsätter nu en traditionen med några intryck från USA, närmare bestämt Texas och Alabama. Bakom rapporterna, såsom  i allt som publiceras här,  står hela redaktionen. Men just dessa är signerade redaktören.


Texas är det mest växande staten i USA när det gäller katoliker. Man har erfarit en ojämförlig tillväxt sedan 1990, trots de evangelikalas aktivism. Uppseendeväckande var när påve Benedikt XVI öppnade för anglikaners anslutning till Rom, och för alla överraskande att fd biskop Jeffery Steenson, konvertit sedan 2007,  utsågs som ledare för en av de absolut första "masskonversionerna" som upplevdes under påve Benedikts av barmhärtighet och  enhetssträvan präglade pontifikat. En utförlig intervju om hans upplevelser under sina första tre år som ledare för detta andra historiska anglo-katolska ordinatariat finns här.


I Houston är det katolska livet påtagligt. I en vanlig församling ser man många komma till den ofta mycket tidiga morgonmässan. Novus Ordo dominerar men det finns variationer. Många kyrkor har altare och sakrament placerade så man enkelt kunde fira mässan enligt påve Benedikts önskemål, nämligen ad orientem. Tabernaklet är ofta placerat i centrum bakom altaret.


Dock ej i katedralen, där det finns långt från altaret, på sidan.



Man ser många kvinnor bära slöja och det är inte ovanligt att heliga kommunionen tas emot på knä. Texasborna verkar på det hela taget väldigt katolska. Även om man ser mest medelålders och äldre i heliga mässan, så är det en självklarhet hos även den yngre generationen ansluta till "fädernas kyrka" genom att delta i olika aktiviteter, såsom scouting mm. Det finns kallelser, både till prästämbetet och till ordnarna.

Men naturligtvis undergår även detta samhälle samma sekularisering som vi alla upplever; för barnen är tron och kyrkobesök inte alltid det första valet man gör. Man kanske inte förstår vikten av heliga tron när allt ändå verkar gå bra för dem som inte har tro. Så varför då bry sig, spendera tid i kyrkor och bön?

Detta är vår tids utmaningar - vi som har svaren måste våga ge dem -. med våra ord och framförallt - vårt exempel! Och informera, såsom man gör genom små fina foldrar utlagda i vapenhuset.





2016-06-25

Om EU och "den katolska faran" - en tillbakablick

De som var uppe natten till midsommarafton och hade BBC på TV kunde uppleva ett drama som är svårt att hitta jämförelser till. Den absolut förstklassiga journalistiken bjöd på direktsänd folkomröstning kring huruvida Great Britain ska vara en del av den europeiska gemenskapen, eller - med risk att bli ett "not-so-great" England - gå ur. Resultatet var oväntat. Man vill inte bli styrd av okända krafter utomlands. Ungefär så gick argumentet från de som röstat på "Leave".

Liknande tongångar hördes när Sverige gick till folkomröstning om man skulle gå med i EU. Sverige höll folkomröstning om medlemskap i EU den 13 november 1994. En knapp majoritet, 52.5 %,  sade ja. Partierna var kluvna. Den mest energiska förkämpen för ett medlemskap var Carl Bildt.

Men det fanns de som menade att Sverige med ett medlemskap skulle vara underkastade mörkerkrafter i Europa, inte minst då katolska politiker. Under hela 1970-talet hade Europa närmast betraktats som en icke-fråga, något bakåtvänt. Framstegen söktes i socialistiska förebilder. såsom Kuba, Vietnam och Nicaragua. Allt katolskt var ett hot mot "den svenska modellen".

År 1992 intervjuades biskop Hubertus Brandenburg med anledning av sina fyrtio år som katolsk präst. Han fick då frågan:

 - Vi går nu emot en allt större internationalisering och integrering i den europeiska gemenskapen. Kommer detta innebära att det katolska tänkesättet blir mera känt och respekterat än det kanske har varit tidigare?

Han svarar:

 - Det är ett ämne som är mycket aktuellt och jag några i vårt samhälle som möter sådana frågor med rädsla. Jag tror det är nödvändigt för Sverige att ansluta sig till den europeiska gemenskapen som så småningom kommer växa fram. Jag tror att nackdelarna vore alltför stora och alltför farliga om Sverige skulle stå utanför. Men om man befarar att Sverige skulle ge upp sin identitet - både den kulturella och nationella - om man ansluter sig till denna gemenskap, så är det absolut del.---Att man kommer närmare den europeiska kontinenten med all sin kultur och tradition och religiositet innebär att det öppnas nya möjligheter för Sverige. Det är en illusion att tro att den europeiska gemenskapen är katolskt präglad och att vi blir katolskt dominerade om vi ansluter oss till denna gemenskap. De som säger så känner inte Europa. Kontinentaleuropa är inte alls katolskt dominerat. Det finns katolska rötter, men det finns också starka påverkningar genom reformationens tradition. . Alltså: varje form av "katolikskräck" i anslutning till den europeiska gemenskapen är orealistisk. Vi katoliker är medvetna om att vi har ett ansvar för Europa. Vi måste bidra till att Europa inte glömmer bort sin kristna tradition och sina värderingar. Men vi skall göra det på ett sätt som är fritt från maktlystnad och strävan efter politiskt inflytande, så att man istället tjänar samhället genom att bygga upp värderingar som är bärande och kraftfulla och framförallt sprida sanningen och kärleken människor emellan.
(Intervju av Ulf Silfverling i tidningen Domkyrkan 1992)


Men idag är det istället de katolska länderna som fruktar den europeisk gemenskapens ingrepp i deras kultur och  tvingas värja sig mot beslut som tas i Bryssel som strider mot vad de folkvalda beslutat. Detta sker idag när det gäller Polens abortlagstiftning och även Ungerns politik har starkt förkastats av utomparlamentariska EU-tjänstemän. Så visst hade biskop Brandenburg rätt, att Europa knappast är så katolikdominerat. Men han missbedömde såsom mången annan vilka vägar gemenskapen skulle leda in på: Inte ett närmande till Europas idétradition utan snarare ett avlägsnande. Bort från det kristna arvet.

2016-06-19

Svenska kyrkan: Äktenskap som födkrok och underhållning

Vi brukar inte lägga oss i andra samfunds interna angelägenheter. Men i detta fall finns det flera anledningar. Det handlar om ett TV-program som heter Gift vid första ögonkastet och sänds med inte mindre än åtta avsnitt i varje omgång. Idén är att någon välbetald entreprenör får para ihop utvalda sökande män med sökande kvinnor. De får inte träffa varandra förrän vid själva vigseltillfället, som innebär en borgerlig vigsel. Sedan följer man upp hur det går.

Ofta går det inte alls bra. De flesta skiljer sig efter en kort betänketid.

I programmet deltar en präst från Svenska kyrkan. Men han inte där egenskap av präst främst, utan som relationsexpert - betald konsult - om han än presenterar sig som präst:

"Som präst hjälper jag till att matcha ihop singlar i hopp om att ett arrangerat äktenskap kan vara vägen till den stora kärleken. 

Tingström har nämligen som många andra präster i Svenska kyrkan egen konsultverksamhet. Den bedrivs med prästkragen på. ( I katolska kyrkan vore detta otänkbart.)

Att para ihop människor i TV som ett kommersiellt jippo synes knappast vara något som en kristen kyrka skulle applådera åt.

Men enligt Gösta Tingström är det han som står för moralen. Nyligen gick han nämligen ut med en bitskt kritisk artikel där han angriper sin kyrka för en tystnadskultur och för att inte engagera sig kring höga skilsmässosiffror mm. Istället går man på krogen.

Enligt Tingström finns ingen annan kyrka i Sverige än den lutherska:

"Kyrkan lever i en monopolbransch. Låt oss uttala detta. Antingen är man med i Svenska kyrkan eller så är man, med viss överdrift, inte med i något religiöst sammanhang alls."

I Tingströms värld existerar således ingen  katolsk, kaldeisk, ortodox eller ens andra evangeliska frikyrkor.

Tingström vill nu 

ta bladet från munnen och berätta om många av de tokigheter som kyrkan rymmer. Jag gör det för att jag vill se en reformation av kyrkan. Det var 500 år sen sist. Det är hög tid att det sker en radikal förändring på nytt.

Och han ställer till slut frågan:

”Vad skulle Jesus ha sagt?” I ljuset av vad som nu kommer fram hisnar man i det perspektivet.

Men vad som framkommer här är ju faktiskt en präst som - helt utanför sin prästerliga löften (bland annat "att stå fast i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den heliga skrift och som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten") -  säljer sig för pengar  till cyniska äktenskapsexperiment med människor, allt för att enbart skapa underhållningsvärde.

Förvisso hisnar man i det perspektivet.