2018-01-07

Är ett av Guds bud orsak till övergrepp på kvinnor?

Rubriken verkar kanske förryckt Men detta är just vad som insinueras i en artikel i katolska magasinet Signum med rubriken Nionde budet och #metoo. Författaren, Minna Salminen Karlsson,  docent i sociologi samt "jämställdhetsspecialist" vid Uppsala universitet,   pekar på ett systemfel som redan alltså i ett av de bud som Gud gav Moses:

För det första exemplifierar ”Du skall inte ha begär till din nästas hustru”, och avsaknaden av ett motsvarande ”du skall inte ha begär till din nästas make”, det som både kvinnorna och männen fortfarande på olika sätt får lära sig: att männens sexualitet är starkare och mer okontrollerbar, att det är svårare för männen att behärska sig och att följa de normer kring sexualitet som olika religioner och samhällsstrukturer har byggt upp.

Exemplifieringen är således ett uttryck för att buden knappast kan komma från Gud, utan från människor, närmare bestämt; män.

Författaren nöjer inte med detta angrepp på det bud som enligt Moseboken "Gud skrev med sitt finger".  Hon spårar även ett sorts ägande i budet.

För det andra exemplifierar ”Du skall inte ha begär till din nästas hustru” en djupt rotad uppfattning om män som de som agerar och äger – och kvinnorna som något som kan ägas.

Hon avslutar med att konstatera att budorden inte räcker för oss människor. Men här antyder hon inte bara detta, utan att vi faktiskt inte kan acceptera budorden som de är. Det är kampanjer i våra medier som visar evangeliet mera än Guds ord, tycks hon mena: 

#metoo-kampanjen visar på ett hittills skymt område som vi behöver ta itu med, som individer i våra dagliga sammanhang såväl som på samhällsnivå.


Men för en kristen har övergrepp på kvinnor knappast varit ett ideal, eller betraktats som en följd av deras natur, aldrig någonsin. Inte heller har tron att en man kan äga sin hustru, som en slav, funnits. Inte hos apostlarna och inte hos våra kyrkofäder och heliga. Är det inte aposteln Petrus själv, den förste påven, som skriver att män och kvinnor är jämlika arvingar till livets nåd (1 Pet 3:7)? Alla troende - oavsett kön - är Guds barn, Guds arvingar och Kristi medarvingar (Rom 8:15-17). Det var med de kristna landskapslagarna som tvångsgiftermål förbjöds och kvinnan fick arvsrätt. Har dessutom författaren helt missat Jesu tal till kvinnan vid Sykars brunn, om hennes män och att hon måste sluta synda? Hon ägdes inte av någon.

Skall nu ideologismen tillåtas angripa och förvrida innebörden i till och med de tio budorden Gud skrev själv "med sitt finger"?

Amor Laetitia: Fortsatt splittring bland biskoparna

Den påvliga exhortationen Amor laetitia (Glädjen att älska) skapar fortfarande splittring bland de katolska stiften i världen. Det handlar om helt olika tolkningar av något så centralt som två av  kyrkans heliga sakrament; äktenskapet och den heliga Eukaristin. Splittringen finns inte bara bland de troende, utan den har visat sig kanske främst bland biskoparna. Inte ens kardinalerna kan tydligt tala om hur man ska tolka några meningar om äktenskapets oupplöslighet i den påvliga skriften . Detta går inte att förtiga, när de troende själva kan se hur praxis kan vara olika från stift till stift, från församling till församling. Beroende på vilken sida man bor av en flod kan det finnas två helt olika synsätt i något så centralt som vad som menas med "i nådens tillstånd".

Inte ens bland de mest inflytelserika kardinalerna råder konsensus. Ett antal upprop har skapat rubriker, inte minst då fyra kardinaler som krävt klargöranden från påven själv. En del har tolkat detta som motstånd mot påven i största allmänhet, mot hans själva person. Med åtföljande personangrepp i sin tur på kardinalerna.  Andra menar det är en självklarhet att läran förkunnas så man kan förstå den i ljuset av skrift och tradition. Medelvägen representeras av de som menar att inget har förändrats i själva läran, vad det handlar om är ett nytt språk, som bättre lever upp till den verklighet som dagens generationer lever i, och som visar på en förståelse för att man inte alltid kan leva upp till idealen. Ingen skall känna sig utestängd på grund av sina misslyckanden, vilken man menar många gör idag genom den katekes och regler som upplevs som alltför hårt dömande. Därför kan man tänka sig i enskilda fall  ge heliga kommunionen även till de som lever i äktenskapsliknande förhållanden, fast de är bundna av ett giltigt äktenskap redan. Eller, som Amor laetitia uttrycker saken:

"Den kristna församlingens omsorg om sådana personer skall inte betraktas som en försvagning av dess tro och vittnesbörd om äktenskapets oupplöslighet; snarare är en sådan omsorg ett särskilt uttryck för dess kärlek".

Nu senast har tre biskopar i Kazakstan på förra årets sista dag skrivit ett sorts öppet brev till omvärlden. De ansluter här till de "dubier" som skickats till påven själv av fyra välrenommerade kardinaler, Meisner, Brandmüller, Burke och Cafarra, i september 2016.  Troskongregationens förre prefekt, kardinal Gerhard Müller, har uttryckt tanken att påven borde skapa ett råd som ser över saken.

Men från påven finns inga klarläggande ord om saken. Endast ett brev till de argentinska biskoparnas fråga, om de tolkat saken rätt. Påven säger att

Det finns inga andra tolkningar. Och jag är säker på att detta kommer göra mycket gott.

Den argentinska tolkningen lyder:
 
Om man kommer till slutsatsen att det i vissa fall finns begränsningar som förminskar  ansvaret och skyldigheterna (se Amor Laetitia 301-302), särskilt när en person bedömer att han skulle falla in i följdfel genom att skada barnen i den nya föreningen, så öppnar Amoris Laetitia möjligheten att få tillgång till Botens och Eukaristins sakrament (se fotnoter 336 och 351). Dessa i sin tur disponerar personen för att kunna fortsätta mogna och växa med hjälp av nåden. (Övers. red.)

Denna har publicerats i kyrkans officiella arkiv, “Acta Apostolicae Sedis”. Därmed borde väl saken vara klar: "Roma locuta; causa finita est".

Men biskoparna i Kazakstan menar att situationen i praktiken innebär att kyrkan ger upp sin lära om äktenskapets oupplöslighet, vilket inte ens påven har behörighet till att ändra:

Enligt kyrkans lära bildar det sakramentala äktenskapliga förbundet en "hemmets kyrka" (se Andra Vatikankonciliets encyklika Lumen gentium , 11). Tillträdet av de "omgifta skilda" troende till heliga kommunionen, som är det högsta uttrycket för Kristi enhet, Brudgummen med sin kyrka, innebär i praktiken en form av bekräftelse eller legitimitet av äktenskapsbrott och i den meningen en form av äktenskapsbrott inom kyrkan.

Med citat från Skriften, koncilietexter, påvliga dokument och med referens till några av våra helgon så argumenterar biskoparna för sin sak och avslutar:

När vi framlägger denna offentliga bekännelse inför vårt samvete och inför Gud som kommer att döma oss, så är vi uppriktigt övertygade om att vi har gjort en tjänst av kärlek i sanning för vår kyrka och för påven, efterträdaren till den helige Petrus och ställföreträdare för Kristus på jorden.

Till skrivelsen har redan flera andra biskopar anslutit sig, däribland ärkebiskopen Luigi Negri från Ferrara-Comacchio, förre apostoliske nuntien i USA Carlo Maria Viganò och Lettlands primas emeritus, kardinal Janis Pujats (Riga, Lettland). Andreas Laun, emeritushjälpbiskop i Salzburg, är den första tysktalande biskopen som undertecknar dokumentet.

Den Nordiska Biskopskonferensen avgav i april 2017 ett uttalande som inte tar ställning i frågan (som till exempel den polska biskopskonferensen gjorde).  Man använder dock där uttrycket "frånskilda omgifta", kanske med tanke på att det ska vara enkelt förstå vad saken handlar om. Men det är också lite vårdslöst, ty detta kan tolkas -  felaktigt - som att de Nordiska biskoparna ansluter till det sekulära samhällets definition av äktenskapet som en form av personlig relation, som kan ingås upprepat, snarare än en gudomlig förening. Även Kazakstanbiskoparna använder uttrycket, men då inom citationstecken.


Sammanfattning av Amor laetita på svenska

2017-12-28

Morgonandakten i radio: Onödiga provokationer

Tidningen DAGEN rapporterar att många blivit upprörda och besvikna när den traditionella morgonandakten i radions P1 bestått i exotisk musik och utläggningar av Koranen. Detta veckan före jul, när det kristna Sverige är helt fokuserat på Jesu födelse. SR beklagar och skyller på den mänskliga faktorn. Man hade dock redan i 2016 lagt in dessa andakter ända inpå julhelgen.

Hur många muslimer som lyssnar på P1 klockan sex på morgonen vet vi inte . Det går dock att ta reda på. Men vi vet att det finns ungefär 7 miljoner registrerade kristna i landet och kanske 250 000 muslimer. Man tycker då att det inte skulle vara så svårt att prioritera det kristna julbudskapet under adventsveckorna åtminstone.

Som katolik befinner man sig i att vara minoritet, precis som muslim eller judiskt troende. Om man får höra en andakt eller se en mässa i TV så är det glädjande. Men ingen skulle nog känna sig diskriminerad om det uteblev. I diasporan får man vänja sig att leva i främmande miljöer. Om däremot minoritetsinslagen skulle dominera, så väcker det motreaktioner, som ingen är betjänt av.

2017-12-26

Fake News: Biskop Arborelius beklagar ett "Merry Christmas"

I ett gåtfullt inslag i TV4-nyheterna intervjuas vår biskop angående presidents Trumps "tilltag" att återinföra den kristna julhälsningen i presidentens julkort och också sända ut kristna videojulhälsningar från Vita Huset, med bilder av krubban och allt. Vi hör inte i inslaget vad frågan egentligen var till biskopen, men onekligen låter det besynnerligt om det framstår såsom vår biskop och en av kyrkans kardinaler skulle beklaga en julhälsning med orden att det får stå på hans  (president Trumps) konto och det talas om "olika ståndpunkter" och att Trump har fel.

Att ett Merry Christmas (= God Jul) till skillnad från Seasonal greetings (=God Helg) skulle betyda invandrarfientlighet och i själva verket är ett politiskt budskap riktat mot muslimer, är onekligen en sensationell nyhet - om den vore sann. För en vanlig kristen är det väl snarare så att om en av våra ledare visar sig inte bara ha sympatier för utan även delar vår tro på Jesu Kristi födelse som den största av nyheter, väl värd att berätta och förmedla år efter år, är något att glädjas över och inte beklaga.

Men som sagt - vi anar här ett konststycke vid videoredigeringen. Det är något som inte stämmer här, ingressen och intervjusvaren hör inte ihop. Ibland brukar det kallas "fake news".

Fotnot angående den påstådda invandrarfientliga politiken i USA:   Landet har 73,7 % kristna, varav 30% är katoliker. 2,1 % är judar och 0,8 % muslimer. Det utfärdas årligen c:a en miljon permanenta uppehållstillstånd till folk från hela världen, varav 180 000 kommer från Mexiko, 75 000 från Kina och 64 000 från Indien. På tionde plats kommer invandrare från Pakistan, 20 000, samtliga muslimer. Mellan 2015 och 2016, under president Obamas sista år, ökade invandringen med 47 %, det var främst invandring från Kongo, Syrien, Myanmar, Irak och Somalien  men även Bhutan, Afghanistan, Ukraina, Iran, och Eritrea. Tillsamman utgjorde dessa invandrare 91 % av alla som anlände 2016. Invandringen mellan 1990 och 2000 ledde till en ökning av utlandsfödda i USA med 57 %. Idag har USA 13 % utlandsfödda medborgare , att jämföra med Sveriges 16%. USA har även c:a 11 miljoner papperslösa, illegala invandrare. Dessa skyddas i ett åttiotal städer (sanctuary cities) vilket är en tradition med gammaltestamentliga anor. Sverige och övriga Europa saknar helt dessa lagskydd, det finns endast praxis att inte lagföra och utvisa personer från vissa etniska grupper.

Petersplatsen: Krubban rövades på jesusbarnet - igen

Återigen har det allraheligaste i vår tro profanerats ordentligt, denna gång på själva julafton. En kvinna rusade in i krubban på Peterplatsen och försökte stjäla jesusbarnet. Hon var barbröstad och hade skrivit "God is woman" över den nakna överkroppen. Detta var också bland de ord man kunde uppfatta hon skrek när gendarmerna snabbt och effektivt stoppade hennes barnarov.

Kvinnan identifierades snabbt genom aktiviströrelsen FEMENs tweet. Hon heter Iana Zhdanova. är född i Ukraina och har ett högst digert register när det gäller störande av allmän ordning och olika aktioner, framförallt riktade mot katolska kyrkan. 2014 gjorde hon exakt samma sak på Peterplatsen.

Iana Zhdanova är dock ingen förvirrad galning eller ett akut psykfall, som man kanske skulle kunna tro. Långt därifrån. Hon är högutbildad, bland mycket annat har hon en master i konsthistoria. Hon har arbetat som journalist i flera år, så hon känner väl hur medierna fungerar. Hon är mycket förslagen när det gäller hitta finansiärer och utnyttja unga kvinnors ekonomiska utsatthet för politiska ändamål.

En rad olika aktioner har fört henne till häktet ett otal gånger, oftast i några dagar, varpå hon släppts - till en viss besvikelse verkar det. Utsikten få ordningsmakten framstå som diktatorisk och bli martyr under antifeministiska stater har alltid framstått som ett mål. Så även denna gång, när hennes vänner tweetade att hon nu är i "Vatikanens fängelse".

Efter en liknande häktning i Kiev 2012, två dagar med anmälningsplikt, emigrerade Zhdanova till Frankrike. Hon sökte asyl som politisk flykting och fick detta. Där grundade hon tillsammans med en annan ung ukrainska, Sasha Shevchenko, FEMEN France och fick omedelbart framgångar och medlemmar. I det liberala Frankrike såg man bara ännu ännu en planta i den frihetliga skog, som franska revolutionen anlade.

Den franska pressen var  - precis som den svenska (1) -  först mycket positiv till fenomenet. Man fick publicitet och reaktionerna fick bra bildmaterial. Aktionerna blev stora presshändelser - precis som det varit önskat.

Under dessa år var det katolska kyrkan som främst var målet för attackerna. Inte bara som organisation utan också för dess tro. Det var först när Femen  gav sig på islam som trenden vände. En ung tunisisk kvinna, Amina Sboihade, hade exponerat sina bröst på Facebook i protest mot moralismen i hennes kultur, med hänvisning till anarkism. Hon fick två månaders fängelse, detta för att ha klottrat på en mur till en kyrkogård dock. (Hon hade räknat med sju år, minst, och planerat för detta.) Aminas öde tände FEMEN att barbröstade demonstrera utanför Tunisiens ambassad. Nu tyckte FEMEN man hade skäl även angripa islam och inte bara katolska kyrkan. Men där gjorde man en stor taktisk miss. Man tappade mediavärldens sympatier.  En tweet från grundarinnan blev droppen:

“What can be more stupid than Ramadan? What can be more uglier [sic] then this religion?”

På en gång vände franska  massmedia FEMEN ryggen. Inte nog med detta; även den fängslade Amina Sboihade tog avstånd från FEMEN, hon ifrågasatte deras finansiering - som sker via mäktiga lobbyister med storpolitiska mål  -  och deras "islamofobi"  med orden:

 "We must respect everyone’s religion."  

Stöldförsöket av jesusbarnet på Peterplatsen kommer inte leda till några större straff. Vad bilderna visar så var gendarmerna oerhört effektiva och samtidigt taktfulla. Jesusbarnet lades resolut men ömt tillbaka i sin krubba. En kvinnlig medhjälpare till tjuven, med kamera, leddes nästan chevalerskt bort av tvenne poliser.

Se även:
Barnarov på Petersplatsen
Ändamål och medel
Pussy Riot: Bilden förstärks

Unga kvinnor vänder sig mot hatet

Med nakenhet som kampmedel
Neofascistisk lobby propagerade för abort i Katolska domkyrkan

 (1) Sverige gick nog längst i det avseendet, när tidningen Metro och  Aftonbladet med hjälp av stjärnfotografen och feministen Elisabeth Ohlsson Wallin - som, precis som tidningen Metros fotografer, påstår hon råkade "ha vägarna förbi" när tre kvinnor skrämde slag på församlingen i katolska domkyrkan mitt under pågående mässa, blodbesudlade och halvnakna skrek de om abort. Båda tidningar gjorde förstasidor den dagen,  som mest handlade "tumultet" och "övervåldet" i katolska domkyrkan. En bild när den stackars altartjänaren försökte hitta en plats att greppa de halvnakna gapskrikande och "blodbesudlade"  kvinnorna, utan att det skulle vara oanständigt, publicerades . Här var det inte församlingen som var offer, utan demonstranterna. Händelsen har vi rapporterat om tidigare.) Något polisingripande gjordes inte, med motiveringen att ingen anmälan inkommit. Ett år tidigare hade den katolska tidskriften Signum en artikel med rubriken med den smått chockerande rubriken "Tacka vet jag Pussy Riot",  där chefredaktören lovordade "feministpunkbandet" för deras avståndstagande till statskyrkosystemet. Någon bakgrundsinformatuon om "punkrockbandet" och deras kränkande av den ortodoxa tron gavs ej. Pussy Riot har inspireat FEMEN att vända sig mot katolska kyrkan från att tidigare angripit makthavare.


2017-12-12

Den svenska demokratin (2)

Skolinspektionen har ingripit mot en friskola i Norrköping. De menar den bryter mot Skollagen och Läroplanen. Man har där en klädkod. I praktiken innebär det att eleverna varje år gratis får tre pikétröjor, en skjorta, inneskor samt en cardigan från skolan. Skolinspektionen skriver i sitt beslut:

”Verksamheten i skolan ska utgå från grundläggande demokratiska värderingar. Elevernas klädsel och utseende bör ses som ett individuellt uttryck som bestäms av eleverna själva. Hur man klär sig handlar om individens frihet och integritet. I både skollagen och läroplanen framgår att denna frihet är en del av den värdegrund som ska prägla skolans verksamhet.

Här hotas således enligt myndigheten den svenska demokratin - ja själva friheten - av att en friskola ger barnen  en klädkod - och kläder.

I övriga världen råder snarast det motsatta. Skoluniform finns i de flesta länder. Särskilt i fattiga länder utgör skolkläderna ett bevis på att man har släktingar som fått ihop till skolavgiften. Man är inte helt förlorad, det finns en framtid. Barnen bär den med stolthet och glädje. I Filippinerna har man så många barn i skolan, att det är treskift. Skolbarnen syns utmed vägarna morgon, middag och kväll, med sina ryggsäckar. Kläderna ger dem en identitet i samhället - de är skolbarn, de lär sig något.  Det görs ingen skillnad mellan dem beroende på bakgrund och vilka kläder föräldrarna har råd med.  De kan vara som de är. De kommer inte vara hänvisade till allmosor och dömda till missbruk.  I sanning ett tecken på både frihet och integritet.

Fångade i en skoluniform?

Den svenska demokratin (1)

I en debattartikel i DN den 12 december redogör Arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson för de "kollektiva värderingar" som vårt samhälle bygger på. Dessa måste nu tydligare formuleras i samhällsorienteringen för nyanlända. Vari består då dessa normer? Enligt Ylva Johansson:

Jämlikhet och jämställdhet, individuella rättigheter och skyldigheter, yttrandefrihet och tydligt värnande av barns rättigheter är ­exempel på sådana kollektiva värderingar. 

I morgonens ekosändningar i P1 så blir Ylva Johansson ännu tydligare. Det handlar om individens rättigheter gentemot familjen, och barnens gentemot föräldrarnas, också skolans rättigheter att undervisa vad den vill - här har föräldrarna inget att säga till om. Inte heller när det gäller vem som ska arbeta:

--- tvåförsörjarmodell som står stadigt förankrad i Sverige och Norden: Idén om att såväl kvinnor som män arbetar och att det ska understödjas genom politik.

Visst - det är inte svårt att ana att det främsta målet är den s.k. hederskulturen och de patriarkala klanreglerna  som införs med invandring från andra kulturer. Men samtidigt måste man reflektera över om det verkligen finns ett konsensus i hela samhället över "den svenska modellen" och om den är så lyckad eller ens eftersträvansvärd.

Familjen har i halvtannat sekel varit måltavla för politikerna. Den ses som ett okontrollerbart hot gentemot de politiska strävandena. Den första åtgärden var att ta in politiken i skolan, detta skedde redan på 1960-talet. Morgonsamlingen med psalmsång ersattes med vänsterpolitiska budskap från rektorsexpeditionen via högtalare. Man öppnade dörrarna för diverse lobbyorganisationer, som fick fritt spelrum på lektionstid. Var det inte vietnamkriget så handlade det om lönepolitik. Med sex- och samlevnadsundervisningen kunde man slå in en kil mellan föräldrar och barn och så att säga konkurrera med inte bara kunskaper utan också fostran gällande den intima sfären. Kristendomskunskapen - utan vilken vår samhällsordning knappas kan förstås - ersattes med religionssociologiskt präglad undervisning. Med en bidragspolitik så fick det offentliga hand om även de minsta barnen och sedan har utvecklingen gått dithän, att de får sin värdeskala mera från kommunanställda än från de som har vårdnaden om dem.

För Ylva Johansson verkar familjen och föräldrarna vara ett hot mot den svenska demokratimodellen. Hon har tydligen ingen som helst respekt för Barnkonventionens tydliga anvisning att föräldrarnas  "rättigheter och plikter" ska respekteras av staterna. Inte heller  Konventionen om mänskliga rättigheter där

Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrars och, i förekommande fall, förmyndares frihet att tillförsäkra sina barn sådan religiös och moralisk bildning som stämmer överens med deras egen övertygelse.

Facit har vi av den svenska modellen. Skilda föräldrar, rekordtal gällande psykofarmaka långt ner i de lägre tonåren, självskadebeteenden, tonårssjälvmord och aborter. Och 30 000 "tvångsvårdade"  barn. De har tagits från sina föräldrar, också detta går emot Barnkonventionen.