SVT: Obegriplig prioritering

SVT har under två timmar på bästa sändningstid via programmet Uppdrag granskning underhållit tittarna med förmodade skandaler bland katolska kyrkans präster, som förgripit sig på barn och ungdomar. Det är knappast någon nyhet. Ända sedan påve Benedikt XVI tog itu med saken på allvar har de mest fasansfulla skandaler uppdagats, från USA, Irland, Australien, Italien; stiftspräster och ordensbröder, ja, även flera högt uppsatta ordensledare har visats sig leva dubbelliv.

Men denna gång handlade det inte om dem. Utan om ett prästbrödraskap med sexhundra medlemmar av världens fyrahundratusen katolska präster, baserat i Schweiz, som dessutom inte lyder strikt under kyrkans jurisdiktion. Reportern Ali Fegan hade hittat en anonym person som vittnade om en präst som för 30 år sedan berört honom på osedligt sätt. Saken hade blivit anmäld till brödraskapets ledning och även till Rom. Men inte till polisen. Inte heller av pojkens föräldrar. Nu reste Fegan ner med team för att söka efter prästen i alperna och i södra Frankrike. Efter många långa resor (vad kostade kalaset?)  fann man den nu gråhårige prelaten fira heliga mässan i ett litet kapell i Bordeaux. Det visade sig dock  - förvånande? - att han inte alls ville tala oförberett med SVT. Inte heller en överordnad hade lust, men hann förklara att varken han eller prästen längre tillhörde målet för hela saken; det lilla prästbrödraskapet, som Uppdrag Granskning uppenbarligen utsett som sin favorit att misskreditera (fjärde programmet om dem nu). De hade nämligen startat eget för fem år sedan.

Ett annat fall nämndes också, från USA. Här handlade det om en ungdomsledare. Han hade inte blivit antagen vid prästseminarium, men ändå lyckats komma in i sin församling som ungdomsledare,  och där förgripit sig. Han var dömd till livstids fängelse. Även här fann man det värt resa över med reportageteam. Man  hittade två personer att intervjua, en besviken mamma till två pojkar, som blivit offer, och gärningsmannens försvarsadvokat, som beskrev hans tragiska livsöde utan minsta antydan till ursäkter eller försvar.

Ingen blir mera tacksam än vi katoliker att dessa personer avslöjas så man får stopp på deras övergrepp. Det är ju våra barn som kan drabbas. Sexualitet och våra kroppar borde vara fredat område, i familjen, i skolan, i idrottslivet, i det offentliga, och inte minst i kyrkan. Det är glädjande också att man förväntar sig mer beslutsamhet från katolska kyrkan än från samhället i övrigt när det gäller övergreppen. Så långt är allt bra.

Men man undrar bara, varför SVT valt ut just dessa för svenska förhållanden helt avlägsna fall, och detta brödraskap, som knappast ens inomkyrkligt är så känt annat än för specialintresserade.  Varför  en biskop Williamsons uttalanden om förintelsen spelades upp gång på gång  framgick heller inte riktigt. Svenska tittare har svårt skilja saker och ting åt ändå när det gäller allt som har med kyrkan att göra. Här får man nästan intrycket att det finns en jättelik konspiration att smyga in sexförbrytare i kyrkan, som även påven deltar i. Men någon större empati för offren redovisades inte i programmen.

Konsekvenserna  låter inte vänta på sig; kommentarerna på Uppdrag Gransknings egna sociala medier fullständigt genomsyras av ocensurerat hat mot katolska kyrkan i allmänhet och lovord över "avslöjandena". På SVT-redaktionens FaceBookgrupp har man för säkerhets skull lagt upp inte mindre än 16 (sexton) separata trådar, med koppling till dessa två program. Det är nästan som om en beställd kampanj bedrivs och självgodheten tycks vara gränslös över vad man väckt upp hos tittarna i form av avsky för allt katolskt.

Från en skola rapporteras att en lärare, dagen efter programmet sänts, har gått ut och smädat katolska kyrkan i allmänhet inför alla eleverna, och i synnerhet för dess "pedofilpräster". Att det bland barnen fanns altartjänare som kände sig mycket illa berörda, ja, kränkta,  hade naturligtvis inte läraren en tanke på. Denne lärare kunde istället ha läst dagens tidning där det rapporterades om en lärarvikarie som förgripit sig i sjutton bevisade fall. Och Janne Josefsson hade inte behövt använda katolska domkyrkans helgade kyrkorum som kuliss för sina indignationsnummer. Det hade räckt med Radiohusets fasad.