2017-07-31

Självmord: Vad fattas "den svenska modellen"?

Redaktören har varit på Filippinerna det kommer en del intryck därifrån senare på katobs.se. En notis i Manila Bulletin fångade intresset, den tog för ovanlighetens skull upp problemet med depressioner - detta hos ett folk som ofta brukar betraktas som världens lyckligaste. Förvisso är det dominerande intrycket den spontana glädjen och frånvaron av gnäll. Det finns nog få länder där kommunikationen är så okomplicerad, med vem som helst. Men detta är ett luttrat och arbetsamt folk som ofta drabbas av naturkatastrofer och det dagliga slitet för brödfödan och skolgång för barnen kan vara svårt att föreställa sig för en svensk med reglerad arbetstid, lediga dagar, semester, barnbidrag och a-kassa. Och garantipension. Tillkommer drogproblem, sjukdomar och förtidig död.

Hur var det då med självmordsfrekvensen? Är inte fattigdom just en orsak till att man inte orkar leva? På världslistan i hamnar  ju fattiga länder som Sri Lanka, Mozambique och Nepal i tio-i-topp, detta enligt WHO. Enligt nyhetsnotisen ligger frekvensen i Filippinerna på 3,8 fall per 100 000 invånare, vilket enligt notisen är en "alarmerande ökning". Länge låg frekvensen under 3 fall per hundratusen invånare. Ändå ligger Filippinerna lägst i hela Asien, vilket man tror beror på de starka familjebanden,  ja, kommunikationen överhuvudtaget; i inget annat land får ordet "connectedness" en sådan konkretion, på senare tid visat att man toppar världslistan över sända SMS per capita. Sist men absolut inte minst betyder den katolska tron mycket. Trots bristande katekesundervisning så finns det en ryggmärgskänsla för livets helighet, som avhåller från den ödesdigra lösningen att göra slut på det, om det än verkar bestå i en ändlös kamp för det dagliga brödet utan utsikter till utveckling.

Depressioner är inget man talar om i det ännu ganska katolska Filippinerna, men med en ständigt växande medelklass så kommer även den moderna världens gissel.

I Sverige är livet inte självklart. Kommer vi snart på röda listan?
Jämför vi med vårt eget land, där vi knappast behöver arbeta ens 12 timmar om  dagen för vår försörjning och ha ångest över om någon kommer ta hand om oss när vi blir gamla, borde väl självmord inte vara så vanliga. I själva verket ligger vi på 12,7 per 100 000 invånare, alla åldrar. Det är över tre gånger fler än Filippinerna. Hos män  ligger det sk SM-talet (självmord per 100 000 invånare) på 27, för kvinnor 17. Detta alltså att jämföra med Filippinernas 3,8.

1980 var knappast ett krisår i Sverige, ändå låg frekvensen på smått fasansfulla 48 respektive 19 för män och kvinnor. På världslistan (WHO) intar vi en föga hedrande plats 46 av 183 länder. Listan toppas av länder med hög alkoholkonsumtion kombinerat med arbetslöshet. Filippinerna ligger på plats 162.

Ungdomsjälvmorden ökar. I Sverige försökte 2 303 ungdomar mellan 15 och 24 år ta sina liv år 2014, varav 170 dog. I spåren av detta har frivilligorganisationer öppnat ett antal samtalslinjer för unga med självmordstankar. Organisationen Mind tar till exempel emot 1700 samtal i månaden. Här handlar det alltså om ungdomar som hellre talar med en okänd volontär över telefon än med sin familj, sina närmaste släktingar och vänner, om det viktigaste vi äger: Livet självt.

Själmordsfrekvensen ökar bland unga kvinnor, "säkra" betyder att man vet orsaken.


Tre självmord om dagen i ett av världens mest utvecklade länder, som inte skäms för att exportera "den svenska modellen" som det vinnande välfärdskonceptet. Är det månne "connectedness" som fattas, mellan varandra och med Gud?


Inga kommentarer: